Lögner och svek framkallar de två värsta känslorna som existerar i en människas kropp: smärta och besvikelse. När det dessutom händer gång på gång så går det inte längre att säga att det gör ont att man är besviken för att människor ska förstå. Istället måste man illustrera det, och jag personligen liknar det vid att vara fast i en bottenlös brunn.

 

Tänk dig att du står och tittar ner i en brunn och precis när du ska slänga ner ditt mynt för att önska att det kommer att vara ni två för alltid och att han snart ska sätta en ring på ditt finger så får du reda på den allra första lögnen som slår så hårt i ditt hjärta att du tappar balansen och faller ner i brunnen. Du plaskar och simmar i det iskalla vattnet, som snabbt bedövar din kropp, och skriker allt vad du kan på hjälp men den som hela tiden påstått att han älskat dig kommer inte till din räddning utan helt enkelt lämnar dig där att kvävas och bedövas av ångesten som han har orsakat.

 

Efter ett tag kommer du över smärtan och väljer att förlåta personen som har svikit dig. Därmed blir din kropp nu van vid det kalla vattnet och istället för att plaska runt i det hittar du ett sätt att flyta på det. Du litar inte tillräckligt på honom för att ta hans hand och låta honom dra dig ut brunnen utan du stannar kvar i det kalla vattnet men låter solen lysa på ditt ansikte. Och precis när värmen har värmt upp vattnet och du börjar känna en liten trygghet i ditt förhållande igen så kommer nästa svek, nästa besvikelse, och det känns som att något grabbar tag om dina ben och drar dig under vatten igen. Smärtan är så stark att du inte längre kan se men ändå kämpar du med allt som du har för att ta dig upp till ytan så att du inte kvävs av smärta och besvikelse.

 

Någonstans i ditt hjärta hoppas du på allting kommer att bli bra men det tar inte lång tid innan ännu ett svek är på väg och du dras ner mot botten av brunnen igen. Du är nu så avtrubbad att du inte längre ser någon mening med att försöka kämpa dig upp till ytan, istället väntar du på nästa svek och nästa besvikelse och de kommer om och om igen. För varje gång så drar de dig längre ner i brunnen och du väntar på den dagen då du helt enkelt kommer att nå botten. Men i och med att sveken aldrig tar slut så plaskar du runt i det djupa vattnet och håller andan. För att ta dig till ytan och andas ut och hoppas ännu en gång på att saker och ting ska bli bättre är inte längre ett alternativ för dig. När du är beredd på smärtan så gör det helt enkelt mindre ont.

 

Nu när du sitter fast i en situation där ditt liv helt enkelt handlar om att vänta på nästa svek så har du faktiskt ett val. Du kan ta fram den fickkniven som du alltid har i fickan och skära bort det som har grabbat tag om dina ben och håller dig fast under ytan i en värld där allting gör ont. Du kan då simma upp till ytan och låta solen skina på dig. Du kan själv klättra upp till brunnens kant och ta självsäkra steg mot ett liv som du vill leva. Ett liv där du är ensam, men fyllt av glädje. Eller så kan du hålla andan i den bottenlösa brunnen och låta mörkret omsluta dig för alltid. Valet är ditt!

Till alla som skrattade åt mig, tack!.. Utan er hade jag inte gråtit eller lärt mig konsten att gråta. Jag har inte lärt mig att tårar är det mest dyrbara som existerar inom oss och att de kan uttrycka både glädje och sorg. Utan er hade jag inte lärt mig att tårar ibland kan vara våra bästa vänner; då vi vill bli lämnade i fred så finns de alltid där att hålla oss sällskap.

 

Till alla som inte kunde älska mig, tack!.. Utan er hade jag aldrig vetat vad äkta kärlek är. Jag hade inte vetat hur et känns att ge hela sitt hjärta och sig själv till någon utan att förvänta sig någonting tillbaka av den enkla anledningen att jag älskar den personen.

 

Till alla som har sårat mina känslor, tack!.. Utan er hade jag inte vetat att jag har dem. Jag hade inte lärt mig att känslor, bra som dåliga, är en del av livet och att vi alla måste känna dem. Jag hade inte vetat att känslorna ibland kan styra vår hjärna till att fatta beslut som varje normal person skulle ifrågasätta och jag hade inte vetat att känslor är just det som gör att vi känner att vi är vid liv.

 

Till alla som har lämnat mig, tack!.. Utan er hade jag inte funnit mig själv. Sekunden ni bestämde er för att klampa ut ur mitt liv så förstod jag att det skulle göra ont ett tag, men också att efter en kort tid så skulle min inre styrka nå en helt ny nivå. Och hade ni inte lämnat mig så hade jag aldrig vetat att jag klarar mig själv.

 

Men till alla som sa till mig att jag inte skulle lyckas i livet, er vill jag tacka allra mest!!.. För utan er hade jag inte ens försökt!

 

And look at me now.. Standing tall, men ett självförtroende som jag är medveten om glänser om mig och en stryka som aldrig kan tas ifrån mig. Så åter igen vill jag tacka er allihop för att ni har hjälpt mig att bli en människa med en sådan glimt i ögat, att när jag ställer mig framför spegeln så är jag stolt över det som jag ser.

Har du någonsin tänkt på hur konstigt det är att när människor ibland kommer in i våra liv så vet vi med en gång om att det är menat om att de ska vara där… Vi vet inte varför men vi är säkra på att de finns i det för att tjäna ett syfte; för att lära oss en läxa eller hjälpa oss att förstå vem vi är idag eller skapa oss till den personen som vi är menade att vara. Vi vet aldrig vem dessa människor är men i ögonblicket då våra blickar möts så vet vi att från denna stund så kommer någonting att förändras; denna person kommer att påverka vårt liv på något sätt – gott eller ont.

 

Ibland händer det saker i våra liv som, just i det tillfället då de händer, verkar hemska, outhärdligt smärtsamma och/eller orättvisa… Men då du ser tillbaka på det som har hänt några år efteråt så inser du att om du inte hade kommit över dessa hinder på vägen så skulle du inte ha förstått din potential; du skulle inte förstå hur mycket du egentligen klarar av och hur mycket du kan lära dig även av de hemskaste av alla erfarenheter. När du står där alldeles ensam i mörkret med smärtan så sätts både din mentala och känslomässiga styrka på prov, och när du hittat vägen ut ur den mörka tunneln så ser du tillbaka på den mörka perioden och inser hur mycket starkare du är nu.

 

När du står där i de mörkaste av alla stunder så är det också viktigt att komma ihåg att allting änder för en orsak; ingenting händer av en slump eller för att du helt enkelt har råkat ha turen på din sida. Sjukdom, kärlek, förlorade ögonblick av äkta lycka och enstaka moment av klanthet eller dumhet; både det goda och det onda är till för att testa gränser på vår själ. Utan dessa utmaningar, som tar sig formen i både lycka och lidande, så skulle våra liv vara raka som perfekt lagda asfaltvägar utan hål och gropar: vägar som med säkerhet leder raka vägen ut till ingenstans och utan utmaningar så hade våra liv varit oerhört tråkiga och meningslösa.

 

Om någon sårar dig, gör dig besviken eller bryter ditt hjärta förlåt den för de har, i sekunden de bröt ditt hjärta, lärt dig om att det är viktigt att tänka efter vem du litar på och vem du öppnar ditt hjärta för. Om någon bryr sig om dig och älskar dig, älska den tillbaka, inte endast för att de älskar dig utan för att de lär att dig öppna ditt hjärta för kärlek och dina ögon för att det är de små sakerna i livet som är de viktigaste och verkligen betyder något.

 

Lev ditt liv på så sätt att varje ögonblick av det blir viktigt när du ser tillbaka på det några år från idag. Uppskatta precis allting som du har, och ta inget för givet, för att imorgon kan det vara borta och du får kanske aldrig uppleva det igen. Prata med människor som du aldrig har pratat med innan och lyssna verkligen på vad de säger för att du kan lära dig saker som du aldrig hade fått veta annars.

 

Tillåt dig själv att bli kär, bryt dig loss från dåliga (o)vanor och sikta alltid högt. Låt aldrig någon trycka ner dig, håll ditt huvud högt och låt aldrig någon säga till dig att du inte kan göra något för du KAN uppfylla dina drömmar, även de som alla skrattar åt. Säg till sig själv, och tro på, att du är en underbar individ, för om du inte tror på dig själv så kommer ingen annan att göra det heller.

 

Efter detta så tror jag att du har en bild i huvudet av dig själv och hur du vill att ditt liv ska se ut. Bra! Gå nu och lev livet som du drömmer om, för om du vågar drömma om det så vågar du också att göra det. Och glöm inte att om någon, någonsin skulle vilja sätta fällben på dig och säger till dig att du inte kan göra någonting, allt du behöver göra är se de avundsjuka personerna djupt i ögonen, säga ”watch me” och gå därifrån, för de personer som försöker sätta hinder för dig på vägen till dina drömmar, är personer som inte förtjänar att finnas i ditt liv.

Det kommer dagar då du känner att hela världen är mot dig, då du öppnar ögonen på morgonen och liggandes i din säng undrar om det finns någon mening med att gå upp. En dag när du vaknar och de varma känslor som du känner försvinner och ersätts med tomhet och ensamhet, och när ditt varma hjärta som igår, känns det som i alla fall, hade plats för så mycket kärlek plötsligt fryser till is.. Då börjar du känna att dina älskades liv hade varit så mycket bättre om du helt enkelt inte existerade! Denna tanke slog mig nyligen och efter noga övervägande så har jag insett att jag aldrig kommer att ens tänka den tanken igen.

I ett desperat försök att bli kvitt negativa tankar försökte jag hitta positiva saker/känslor som jag har tillfört i människors liv. Först, eftersom jag var fast i mina negativa tankar, verkade detta som att leta efter en nål i en höstack. Men sen så poppade ett namn upp i mitt huvud, en person som egentligen alltid skiner som en sol i mitt liv även när mitt inre känns svart som natten; en person som får mig att skratta när jag själv tror att jag aldrig kommer att le igen.. Min bästa vän! Jag tänkte på henne.. Jag tänkte på alla nätter som vi har suttit uppe till tre på morgonen när vi bara behövt prata, jag tänkte på alla samtal då det har funnits flera tusen mil mellan oss och uppslukad av dessa tankar insåg jag också att jag har varit en hjälpande hand i hennes tillvaro.

Vidare tänkte jag på min familj. Som alltid, när man är fast i en ond cirkel, så är det svårt att hitta positiva saker att fokusera på.. Men jag tänkte på min älskade mamma. Jag tänkte på att om jag inte hade funnits så hade hon endast haft två män i sitt liv och blivit berövad chansen att älska en dotter som endast en mor kan älska henne och skapa ett sådant förhållande som endast en mor och dotter kan ha. Och hur hade min pappas liv sett ut om jag hade försvunnit idag? Vårt hus hade varit så tyst och ekot av tystnaden hade varit öronbedövande högt (det är jag som är den höjludda i familjen).

Jag tänkte på alla andra personer som ringer till mig när de behöver råd och stöd eller helt enkelt en hand att hålla eller en axel att gråta på. Jag tänker på de personer, som om jag inte hade funnits, inte hade haft någon att vända sig till då jag är deras ljus i mörkret precis som Ajla är i mitt!

När man går till sängs med negativa tankar och negativ energi så är det oundvikligt att ett monster kommer att jaga dig eller att en mörk skugga kommer att stå i din tröskel i dina drömmar, eller rättare sagt mardömmar. Det är lätt hänt att du slänger upp händerna och ger upp och säger att du inte orkar mer. När allting i livet börjar gå fel och du tänker att världen hade mått mycket bättre av om du inte existerade så försök se förbi allt det svåra och du kommer att inse att det finns personer i ditt liv som inte hade vetat hur de skulle leva utan dig!

Men om det nu, Gud förbjude, skulle hända att jag för för någon orsak inte vaknar imorgon så vill jag bli ihågkommen som den helt vanliga tjejen som när hon älskade så älskade hon med varenda en liten bit av sitt hjärta. Jag vill bli ihågkommen som tjejen som har blivit sårad och fått sitt hjärta krossat i så många bitar att det har varit bortom all hopp av reparation. Jag vill bli ihågkommen som tjejen som har gråtit tårar som alla ihoplagda hade varit tillräckliga för att dränka hela världen. Och jag vill bli ihågkommen som tjejen som trots allt detta hade ett hopp om och en plats i sitt hjärta för ett lyckligt slut.

För någon vecka sedan stormade jag nerför trappan i sista sekund, som vanligt för att i all hast ta på mig skorna och rusa ut i bussen (nej, jag lär mig aldrig att gå ut 30 sekunder tidigare). Jag mötte min granne ute på parkeringen som hälsade på mig med ett morgontrött leende och sa "ha en bra dag". "Tack detsamma", svarade jag rutinmässigt och stressade iväg till bussen. Flåsandes stampade jag in på bussen, tog metrotidningen och satte mig på den första platsen som jag såg var ledig. Medan jag ordnade med väskan och jackan och försökte hämta andan så hörde jag en tyst snyftning bredvid mig, jag tittade till vänster om mig och såg att tjejen som satt bredvid mig kämpade tillbaka sina tårar. Jag öppnade munnen för att fråga henne om allt är okej men stängde den snabbt. Hon skulle ju tro att jag är fullständigt galen, hur frågar man en främling om alltid står bra till? Jag ville så gärna trösta henne, men jag låtsades som att jag inte hade hört hennes tysta rop på hjälp och slog upp tidningen.

På första sidan möttes jag av den senaste nyheten om den sista dödsiffran från kriget i Irak. Jag minns att jag skakade på huvet lite för detta krig har verkligen börjat gå mig på nerverna. Jag har läst överskrifter som "fredens krig", "krig för freden" osv. 'Att kriga för fred', är jag verkligen den enda som ser ironin i den meningen? Enligt min åsikt, att kriga för fred är samma sak som att ha sex för att bli oskuld. Det är bara helt ologiskt. Och försök förklara att kriget är för fred för modern som förlorat sin man och sina tre söner i kriget. Hon ser definitivt inte freden.

Mitt uppe i irritationen la jag bara ner tidningen, jag läste inte ens horoskopet eller Elvis som är mina favoritdelar i tidningen för att jag var så irriterad. Jag lutade helt enkelt mitt huvud bakåt och suckade djupt. Jag försökte koncentrera mig på vad jag skulle säga på redovisningen som väntade mig samtidigt som jag kämpade mot instinkten att prata med min okända busskompis om vad det än är som hon var ledsen över.

Jag hoppade av bussen med en ångest om att inte ha pratat med tjejen på bussen men jag trängde den åt sidan och promenerade den korta biten till skolan och svettades genom redovisningen samtidigt som jag undrade hur många fler än jag knappt hade fått någon sömn igår för att de satt uppe och förberedde redovisningen?

Efter föreläsningen bestämde jag mig för lite shopping för min goda insats i dagens redovisning. Nu i juletider så är det ju så mysigt att bara vandra ute på stan och jag kunde inte kämpa tillbaka ett leende när jag såg en liten flicka som höll sin pappa i handen och hade en tomteluva på sig. Men när den lilla tjejen tittade upp och endast för en tiondels sekund mötte min blick så knöts mitt hjärta samman. Jag vet inte vad som panikslog mig mest; hennes alldeles tomma blick eller blåtiran under ögat!?!

Min julkänsla försvann snabbt och medan jag kämpade tillbaka mina egna tårar gick jag mitt livs snabbaste promenad till bussen, som, som tur är gick var femte minut nu i rusningstider. Jag satte mig på bussen och alla mina tankar flög åt den lilla flickan med blåtiran. Jag bad till Gud att den kom från ett slag på dagis eller liknande men jag vågade inte utesluta möjligheten att någon gjorde henne illa hemma, och jag vågade inte tänka på de olika sätt som hon hade kunnat fara illa.

Som om dagens grymheter inte var nog så såg jag att min granne höll på att parkera sin bil när jag svängde runt hörnet. Jag var tvungen att gå förbi henne för att ta mig till mitt eget hus. Jag fick använda all den självkontroll som jag hade för att inte stanna upp och ryta åt henne att aldrig säga till mig att ha en bra dag igen. Istället ledde jag lite falskt och hälsade som vanligt, det var ju inte hennes fel att jag hade upplevt allt som jag hade upplevt under dagen.

Det första jag gjorde när jag kom hem var rusade upp till mitt rum och slängde mig på sängen. Som vanligt stirrade jag upp i taket och lät tankarna flöda fritt tills jag till sist blev så arg att jag tänkte att i en värld full av våld, krig, misshandel, svält, fattigdom och orättvisa, hur kan någon säga till mig att ha en bra dag?

Ända sedan hon var en liten flicka har hon traumatiserats. Pappa brukade klampa in i huset full och började slå hennes mamma. Hon satt i sitt rum och höll händerna för öronen, hon tryckte så hårt som hon kunde men det var inte tillräckligt för att blockera ut skriken. Pappa sparkade och slog sönder allt runt omkring sig, och när det äntligen blev tyst smög hon sig ut ur rummet endast för att mötas av en syn av sönderslagna möbler och krossat glas överallt. Med allt detta i huvet blev hon en mycket otålig och destruktiv flicka. På dagis uppmärksammades hennes udda beteende och barnen kallade henne psykiskt störd.

När hon började skolan hade hon svårt för att sitta still. Hon kunde inte fokusera sig på undervisningen och kom ofta i konflikt med lärarna. Hon blev skickad till skolsystern och kuratorn och vidare för testning för psykiska sjukdomar. Till slut, utan att veta hur fel de hade, gav läkarna henne diagnosen ADHD. Detta gav de andra barnen en ursäkt att kalla henne psykiskt störd.

När hon kom upp i tonåren och hormonerna började ta över började hon allt oftare att få utbrott och bråka mycket på rasterna. Medan ärren på hennes armar blev fler och fler började hon också få nervsammanbrott och kunde "utan anledning" börja gråta på en lektion. Ingen av de andra barnen förstod vad det var som pågick så de kallade hennes psykiskt störd.

Flickan fick förtroende för skolans kurator, som hon gick på regelbundna samtal med, och började efter ett tag berätta om det som pågick hemma. Kuratorn slog larm till socialtjänsten och samma dag möttes hon hemma med en kniv mot sin hals och blev skrämd till tystnad. Nu satt hon istället tyst och frånvarande i sina tankar i skolan. Barnen var vana vid att hon alltid störde, därför blev hennes tysthet ett udda beteende de kallade henne psykiskt störd.

Då socialtjänsten kom på besök hemma spelade föräldrarna den ultimata, älskande familjen och hon satt där tyst, skrämd, och bara spelade med. Snabbt fick de andra barnen reda på att hon var ett "social fall" och de kallade henne psykiskt störd.

En dag när hon var ensam hemma, vilket inte hände så ofta, bestämde hon sig för att hon inte orkar mer. Hon tog fram kniven och utan eftertanke skar sina handleder... Men till sin stora besvikelse vaknade hon på sjukhuset. Först nu fanns det hjälp för henne att få; hon blev satt i ett tryggt fosterhem, men när de andra barnen såg hennes ärr kallade de hennes psykiskt störd.

Hennes udda beteende; hennes uppror, skrikande, tysthet och gråt var alla rop på hjälp som ingen ville se. Det var lättare att kalla henne psykiskt störd. Men jag skulle inte kalla henne psykiskt störd, istället skulle jag nog påstå att hon är psykiskt förstörd!

Ibland känns det som att hela mitt liv är en film. Vissa tider är jag så lycklig. Jag är ute och festar, är med pojkvännen, njuter av spännande tjejkvällar och ser endast ljus runt om mig. Men så börjar trummorna spela , tittarna blir spända och inom loppet på två sekunder har mitt liv vänts upp och ner; jag deppar, orkar inte dra mig hur sängen på morgonen och vill helst försvinna. Men någonstans i detta mörker hittar jag alltid styrka för att kämpa mig ut. Vid min sida i vått och i torrt står min familj och oavsett hur lycklig eller deprimerad jag är så finns det en sak som jag vägrar låta påverkas av mitt humör; min utbildning.

 

Ibland undrar jag också om mitt liv är en film som någon annan ser på? Om det är så; är de fascinerade av sin huvudperson eller om de gapflabbar åt mig? Tycker de att det finns någon mening med mitt liv, mina val och mina tankar eller ser de mig som en nolla som behöver anstränga sig mer? Tycker de att jag ska fortsätta kämpa, eller helt enkelt ge upp?

 

Vi tittar tillbaka på den där gamla goda tiden när vi var små flickor som sprang runt på gården och jagade varandra, kände oss på topp av hela världen när vi fick ha vår vackra prinsessklänning på oss och den enda obeskrivliga kärleken som vi kände var den som riktades mot våra föräldrar. Allting var så klart för oss då. Vi skulle växa upp, prinsen på den vita hästen skulle komma och hämta oss och vi skulle leva lyckliga i alla våra dagar. Jag trodde på detta av hela mitt hjärta. Men allteftersom tiden gick så krossades dröm efter dröm, hopp efter hopp tills vi till sist började tvivla på det som våra oskyldiga barnögon ansåg vara icke-ifrågasättbart.

 

Har ni någonsin känt er lyckliga i flera månader eller år? Jag har, jag hade en pojkvän som älskade mig över allt annat om med honom vid min sida kunde jag utstå allting. Och när man är glad och positiv så verkar man dra till sig allt som är bra i livet. Vissa av oss lyckas bättre i studier, man kanske blir befordrad på jobbet eller äntligen lyckas skriva den där boken som vi har velat göra så länge; guldklimpar i livet bara rullar över oss. Man känner att man har kommit precis dit man vill nå och livet börjar kännas väldigt bra… nästan för bra! Jag är säker på att många av er har känt den känslan…

 

…men jag är övertygad om att ni också har varit med om när hela er värt rasar ihop inom loppet på tre sekunder. Killen har bestämt sig för att han inte älskar oss längre, eller för någon annan orsak inte kan vara med oss länge. Hela vår värld bryter ihop, vi sugs in i ett djupt svart hål utan någon möjlighet att ta sig ur. Samtidigt bryter resten av vår tillvaro också ner, vi slutar skriva den där boken och bryr oss inte längre om att vara effektiva på jobbet. Varje dag blir en utmaning som man måste ta sig igenom. Varje sekund känns flera timmar lång och varje hjärtslag känns som slag av smärta. De guldklimpar som rullade in i vår famn ersätts med tunga stenar som kastas mot oss tills vi till sist inte orkar stå emot dem och lägger oss kraftlösa ner.

 

Det är just i denna tid då vi visar vad vi verkligen går för. Man vet aldrig hur stark en person är tills man ser den i dess svagaste stund, och man vet aldrig hur stark man själv är tills man inte krälar sig ur krisen. När vi ligger där kraftlösa och maktlösa och tycker synd om oss själva så bestämmer sig många människor för att vägra resa sig. De bestämmer sig istället för att hålla fast vid smärtan och bygga en vägg runt de själva som de lovar sig att ingen någonsin kommer att ta igenom sig igen. Och det sorgliga är att de ofta lyckas. Men det finns också många som, om inget annat, håller fast vid vardagens rutiner och låter inte livet knäcka dem. De fortsätter att gå upp på morgonen, gå till skolan/jobbet, ta en kaffe på stan, helt enkelt att leva sitt liv. Det betyder inte att de inte gråter sig till sömns varje natt eller att de inte känner smärtan. Det har helt enkelt bestämt sig för att inte ge upp. Det är just dessa människor som jag beundrar. Det är just denna människa som jag har blivit. För livet har lärt mig att det inte handlar vad som är fråntaget från mig, det handlar om vad jag gör med det som jag har kvar. Och jag har också lärt mig att när livet är som svårast, när vi bombarderas av hundratals stenar om dagen, så är det vårt val om vi ska bygga en vägg eller en bro!

Jag kan inte tro att jag i onsdags kväll satt och kalagade för min mamma att jag har gått upp för mycket  vikt och att jag mår dåligt av att jag endast kan knäppa ett par av mina jeans, och att jag igår kväll blev rörd till tårar och tacksam för att jag har min hälsa och min familj.

Igår kväll satt jag på Rosa Bandet galan på Malmö Arena. Det blev en kväll full av underhållning, världsstjärnor men för min del även många tårar. Särskilt rörd blev jag av en man som berättade om hur han hade förlorat sin fru och sin enda dotter till bröstcancer, och nu har hans andra dotter också blivi sjuk i bröstcancer. Han log och han grät och jag lipade som ett barn tillsammans med honom. Personer i min omgving brukar alltid säga "hoppas att den Allsmäktige låter oss gå i ordning" dvs. att de äldste är den som går bort först. Jag tror att bland de svåraste sakerna som en föräldrer någonsin kan utstå i livet är att dennes barn dör, eller ännu värre att se det kämpa för sitt liv samtidigt som det lider till döds.

Igår insåg jag att jag har ett liv som många av de drabbade kvinnorna skulle dö för, och det som är det mest tragiska är att de troligtvis också kommer att göra det. Helt plötsligt är jag nöjd med mig själv; jag har min hälsa i behåll, hela min familj bredvid min sida och ingen som jag bryr mig är allvarligt sjuk. 5 kilo upp eller ner spelar helt plötsligt ingen roll!