Och så har man kommit in i ännu en period då man känner att hela världen har bestämt sig för att luta sig mot dig, och axlarna blir så tunga.. Man försöker vara stark men det känns som att ett enda snedsteg skulle kunna få dig att ramla och inte vilja resa dig upp.

Veckan som gått har varit en stressig vecka; tenta, uppsats, jobb, bekymmer och en stel nacke.. Men det har också varit en BRA vecka för att min bästa vän Ajla kom hem från Kreta, för att vara här i två veckor och sedan fortsätta vidare till nästa destination.

Det finns inget bättre än att ha den personen som känner en ut och in, och som kan röra ditt hjärta även från 2000 km avstånd, nära. Det finns inget bättre än O.C och One Tree Hill-maraton dvs. man kollar på så många avsnitt i streck tills man somnar. Och det finns definitivt inget bättre än att sitta i tystnad i 20 minuter och känna att det är det bästa samtalet som man har haft på länge...

Men det finns inget värre än att veta att detta endast är kortvarigt. För någon kväll sen när jag la mig försjunken i min egna lilla värld, den som jag alltid befinner mig i innan jag ska sova så slog det mig att alla människor som jag verkligen bryr mig om (förutom min familj) är för långt bort. Alla de som känner till det mesta som det finns att veta om mig är inte här. De finns inte nära när man behöver hålla deras hand eller bara sitta i tystnad med vetskapen om att en vän sitter 2 meter bort.

Jag låg länge och tyckte synd om mig själv men just då bankade sanningen in några meningar i mitt huvud. Trots avståndet så är det just dessa människor som får mig att le när jag är ledsen och med en vindpust skickar en dos lycka in i mitt sorgsna hjärta. Alla har vi drömmar och min dröm befinner sig just på platsen där jag är. För att de ska uppnå sina drömmar måste de befinna sig på de platserna där de är; där de vill vara! Och det viktiga är inte att träffa de varje dag, att hålla deras hand när man är ledsen eller sitta och titta på film under varma filtar. Det viktiga är inte att ha de nära. Det viktiga är att KÄNNA deras närhet trots att många mil finns mellan oss.

Att vara vänner innebär inte att man aldrig får lov att separera. Det innebär att vara separerade och veta att ingetning kommer att förändras! Vi vet inte vart livet kommer att ta oss och till vilken världsdel, eller planet, våra drömmar kommer att släpa med oss. Men jag vet att jag kommer att bära dessa människor i mitt hjärta, precis som de bär mig i sitt, och att våra barn kommer att växa upp tillsammans och höra historierna om "once upon a time" när vi var unga...

Och helt plötsligt känns mina axlar lättare men tyngden har inte lättat.. Jag har blivit tillräckligt stark för att bära den!