Till alla som skrattade åt mig, tack!.. Utan er hade jag inte gråtit eller lärt mig konsten att gråta. Jag har inte lärt mig att tårar är det mest dyrbara som existerar inom oss och att de kan uttrycka både glädje och sorg. Utan er hade jag inte lärt mig att tårar ibland kan vara våra bästa vänner; då vi vill bli lämnade i fred så finns de alltid där att hålla oss sällskap.

Till alla som inte kunde älska mig, tack!.. Utan er hade jag aldrig vetat vad äkta kärlek är. Jag hade inte vetat hur et känns att ge hela sitt hjärta och sig själv till någon utan att förvänta sig någonting tillbaka av den enkla anledningen att jag älskar den personen.

Till alla som har sårat mina känslor, tack!.. Utan er hade jag inte vetat att jag har dem. Jag hade inte lärt mig att känslor, bra som dåliga, är en del av livet och att vi alla måste känna dem. Jag hade inte vetat att känslorna ibland kan styra vår hjärna till att fatta beslut som varje normal person skulle ifrågasätta och jag hade inte vetat att känslor är just det som gör att vi känner att vi är vid liv.

Till alla som har lämnat mig, tack!.. Utan er hade jag inte funnit mig själv. Sekunden ni bestämde er för att klampa ut ur mitt liv så förstod jag att det skulle göra ont ett tag, men också att efter en kort tid så skulle min inre styrka nå en helt ny nivå. Och hade ni inte lämnat mig så hade jag aldrig vetat att jag klarar mig själv.

Men till alla som sa till mig att jag inte skulle lyckas i livet, er vill jag tacka allra mest!!.. För utan er hade jag inte ens försökt!

And look at me now.. Standing tall, men ett självförtroende som jag är medveten om glänser om mig och en stryka som aldrig kan tas ifrån mig. Så åter igen vill jag tacka er allihop för att ni har hjälpt mig att bli en människa med en sådan glimt i ögat, att när jag ställer mig framför spegeln så är jag stolt över det som jag ser.