Hon satt på sin säng och stirrade rakt ut i tomma intet. Hon stirrade mer. Lite till och liiiite till tills hon själv insåg att hon bara hade stirrat rakt ut i flera timmar. Ljuset i hennes rum var inte starkt, det var tillräckligt ljust så att man kunde se men tillräckligt mörkt för att man fick anstränga ögonen för att titta. Det var i detta perfekt dämpade ljuset som hon brukade ligga och mysa med honom. De brukade kunna sitta och prata i flera timmar om allt och ingenting. De brukade ligga och bara kramas med känslan av att de aldrig ville resa sig från sängen, och att de aldrig skulle få nog av varandra. De lovade varandra, inte bara detta livet, utan även nästa och livet efter det; de lovade varandra evigheten. Hon var så lycklig att hon kända att det enda som hon behövde i livet var honom. Så länge hon hade honom så skulle allting lösa sig.

 

Men nu är det endast ett minne i hennes huvud. Hon vill glömma formen och färgen av hans ögon som hon kunde känna att hon ville drunkna i. Hon vill glömma ljudet av hans röst som sjöng som en kör av ängar de gånger som hon kände sig riktigt nere. Hon vill glömma den alldeles trygga känslan av att vara i hans armar; känslan av att så länge han höll om hennes så skulle ingenting någonsin kunna skada henne. Hon vill glömma glöden som hon kände när deras läppar möttes… Hon vill glömma att han existerar!

 

Men istället tar hon fram dagboken. Boken som hon kunde skriva i timmar. Boken där hon kunde sitta och pyssla med en sida i flera dagar för att fotona på de två och bakgrunden på sidan och snedheten i texten som hon skrev skulle bli alldeles perfekt. Hon gör det som hon har gjort i många nätter nu. Hon öppnar boken och börjar läsa. Hon läser om hur nervös hon var första gången de skulle träffas ensamma, om de underbara känslor som han framkallade i henne, om hans leende som kunde få hela hennes värld att skina… Hon ler för sig själv. Hon tittade på de foton då hon stod bredvid honom. Hon ser den lyckliga gnistan i sina egna ögon. Hon skrattar för dig själv. Men tänker snabbt att den tjej som hon ser på fotona vet hon inte vem det är längre. Det är inte hon. För idag ler hon inte. Idag går hon inte med huvudet högt. Idag är den enda gnistan som finns i hennes ögon de tårar som rinner… Hon slår upp den sista sidan i hennes dag bok. Den som förklarar den fruktansvärda dag då hela hennes värld splittrades i tusen bitar. Den dag då han sa att han hade hittat en annan som gör honom lycklig. Hon gråter för sig själv.

 

Allt detta har hon gjort så många nätter nu att hon själv känner att det är dags att få ett slut på smärtan. Om han inte bryr sig, varför skulle hon? Hon smäller ihop dagboken med tanken om att aldrig öppna den och riva upp smärtan igen och ett löfte om att när allt detta var över så skulle hon aldrig älska igen.

På natten när hon ska lägga sig rinner floder v tårar nerför hennes kinder, och hon ser inget hopp om att hon någonsin ska klara av att stoppa dem. Men så gör hon så som hon har gjort många nätter tidigare, hon börjar ljuga för sig själv. Hon ser framåt, en dag långt bort från idag, bortom den mörka period av smärta som hon befinner sig i. Då ser hon sig själv som en stark kvinna med man och två barn; ett lyckligt slut helt enkelt. Tårarna börjar sakta att avta och hon fortsätter med sina lögner. Hon ser ett vitmålat staket utanför sin lagom stora enplansvilla med rosor vid rabatterna. Hon ser en stor gräsmatta där barnen springer och leker... Sakta glider hon in i en fridfull sömn. Men så fort hon slår upp ögonen på morgonen så är känslan tillbaka. Den där känslan då hon ångrar dagen innan den ens har börjat. Det kan inte vara lätt att vakna på morgonen när du vet om att du fick ljuga dig själv till sömns natten innan.

Hon försöker ta ett djupt andetag men det var längesen hon klarade av att göra det, luften fastnar halvvägs och pressas ut igen i en ofullständig suck. Lika ofullständig som hennes liv har blivit. I en kamp mot tårarna reser hon på sig och sätter den ena foten i golvet. "Japp, golvet är lika kallt som igår - ingenting har ändrats", tänker hon besviket. Varje natt ber hon om ett tecken, oavsett hur litet, att morgonen därefter ska visa att morgondagen kommer att bli en bättre dag.. men förgäves! Hon skjuter undan alla känslor och söker inom sig själv tills hon hittar roboten, den som kommer att ta henne genom ännu en dag. Det var roboten som gick upp och åt frukost, tog på sig kläderna, borstdea tänderna, bäddade sängen, packade skolväskan och till sist ställde sig framför sminkspegeln.

Det var dags för roboten att förvandla detta dystra, hjärtekrossande ansiktsuttryck till en skinande glad flicka. Roboten började med att applicera foundation för att ge färg åt hennes bleka och allt för matta hy som är konsekvensen att hennes hjärtesorg och de oräkneligt många tårarna som hon har gråtit. Vidare går roboten med att lägga på lite rouge så att hon får rosiga kinder som gör att folk inte kommer att förstå att hon inte känner någonting inuti och att hon faktiskt överhuvudtaget inte rodnar när någon ger henne en komplimang. För att den svarta färgen under ögonen inte ska vara så synlig lägger roboten på kajalpenna både ovanför och under fransarna, för i kontrast till den bläcksvarta pennan så är de mörka påsarna under ögonen knappt märkbara. Avslutningsvis förlänger roboten hennes fransar med mascara som bättre döljer den livlösa blicken i hennes ögon. Roboten tar upp skolväskan tittar in i spegeln och ger sig på ett falskt leende. Det tar fyra falska leenden tills roboten hittar det som är minst genomskinligt och öppnar dörren för att möta en skinande sol på himlen.

"Vilken ironi", tänker hon. Solen skiner för fullt på himlen medan hennes egen värld är täckt av mörker och regn, stormar av regn som kommer från hennes ögon. Då hon ser skolan stannar hon upp för ett tag och upprepar åter och åter igen i sitt huvud att hon är lycklig. Då detta blir en omöjlig uppgift låter hon roboten ta över henne igen. Roboten tar sig till skolan och blir direkt påhoppad av kompisar, men då roboten ser kompisarna komma så pressar den fram en tår och snabbt tar den tillbaka för att få lite mer glans i sina ögon, så att övertygelsen blir lite bättre.. Ännu en skoldag har blivit avklarad och med ännu en ursäkt om varför hon inte kan följa med på fika går roboten raka vägen hem. Sekunden benen går över tröskeln försvinner roboten och det är endast den lilla flickan kvar igen. Lättad över att ännu en gång ha lurat alla om att hon mår bra, men samtidigt förkrossad över att ingen lyckas se igenom hennes mask. "Alla har de sina egna lyckliga liv att leva, varför skulle någon bry sig om min smärta?", tänkte hon. Hon kastar skolväskan i hörnet och slänger sig på sängen och säger tyst för sig själv: "Söta leenden och lite smink kan gömma så mycket dessa dagar"!

Du känner väl henne? Hon, den dära, som kramar om sina böcker hårt och går med nerfälld blick när hon passerar dig i skolans korridorer.
Du har väl hört om henne? Hon, den dära, som som har MVG i alla ämnen och talar inte med någon förutom lärarna och då hon måste redovisa ett arbete.
Du har väl sett henne? Hon, den dära, som på första anblicken är precis som alla andra vanliga tejer, som har jeans och en t-shirt på sig.
Du har väl lagt märke till henne? Hon, den dära, som om du ser henne stå vid sitt skåp och du har skåpet bredvid så kommer att du att vänta tills hon har gått för att hämta eller lämna dina grejer.
Du vet väl vem hon är? Hon, den dära, som du aldrig har förstått dig på för att hon aldrig pratar och eftersom hon alltid stirrar i golvet när du går så har du heller inte kunnat utläsa något i hennes ögon.

Hon, den dära, är tjejen som du tycker exakt ingenting om eftersom hon är en plugghäst som har MVG i allt och inga kompisar överhuvudtaget. Men var lite snäll mot henne och le ett leende om hon skulle råka titta upp när du går förbi för HON är den som kommer göra stor skillnad i världen en dag... när du minst anar det!

”Var stark, det kommer att ordna sig ”, sa de. ”Gråt inte över honom, han är inte värd dina tårar”, berättade de. ”Jag vet att det är jobbigt för dig nu, och jag kommer alltid att vara här”, lovade de… och försvann.. Och just när hon kände sig som ensammast gick hon ut och satte sig på en bänk vid en lekplats. Hon tittade på de små barnen som skrattade och jagade varandra, men just en liten tjej med blont lockigt hår fångade hennes uppmärksamhet. Denna lilla flicka klättrade i klätterstället och hon kände på sig att någonting hemsk skulle hända henne; innan hon visste ordet av föll flickan flera meter rakt ner i marken och bröt armen. Hon ville springa fram till den lilla flickan men kunde inte röra sig, hon ville ge ett skrik ifrån sig men blev stum. Sekunden flickan slog i marken kände hon en klump i magen, hon såg den lilla flickan skrika allt vad hon kunde och gråta efter sin mamma.. Och hon förstod att den lilla flickan skulle åka in till sjukhuset, få sin arm gipsad, få massvis med pussar och uppmärksamhet från sin mamma och inom 8 veckor skulle hennes liv återgå till det normala. Hon insåg att den lilla flickans arm och sår skulle läka mycket snabbare än vad hennes eget hjärta skulle göra. Hon försvann in i sina tankar där hon tänkte på perioden då hon själv var barn, allt var mycket enklare då. Man kunde ramla och skrapa upp knäna och smärtan gick bort samma sekund som man fick en puss av mamma… Men man kan inte riktigt pussa ett brutet hjärta.

 

”Hrrrm“, sa en röst bredvid henne. Hon kom tillbaka till verkligheten från sin tankevärld. Hon tittade runt sig och såg att alla barnen var borta, nästa sak hon la märke till var att mörkret hade börjat falla, och först då tänkte hon på vad som hade tagit ner henne på jorden igen. Hon tittade bredvid sig och såg en medelålderskvinna sittande där med mörkbruna ögon som tittade bekymrat på henne. ”Hur mår du kära barn?”, frågade hon. Det var första gången, sen den dagen då hon bestämde sig för att ingen ska behöva leva med hennes smärta mer, som någon hade tittat genom hennes fasad och sett det brutna hjärtat. ”Bra”, svarade hon men kände sin egen röst bryta på andra bokstaven. Kvinnan torkade bort några tårar från hennes kind; först då blev hon medveten om att hon grät – hon avskydde tårarna, hennes eviga förrädare! Hon kunde se att kvinnan var stressad då hennes egen lilla dotter drog henne i ärmen och frågade när de skulle gå, så kvinnan så henne djupt i ögonen och sa med en självsäkerhet som hon aldrig hade sett innan: ”Endast en ny kärlek kan läka ett gammalt sår”.

 

Hon gick till sängs den kvällen och för första gången drömde hon inte om det som en gång var, om det som förintade henne, hon drömde för ovanlighetens skull ingenting alls. Men från sekunden då hon vaknade så ekade kvinnans ord i hennes huvud. Hon försökte förtränga dem men de gjorde sig påminda om och om igen under flera veckors tid, då hon äntligen beslöt sig för att det kanske är dags att blicka framåt istället för bakåt. Hon ställde sig framför spegeln och viskade konstaterande ”endast en ny kärlek kan läka ett gammalt sår”.. Hon tog fram mobilen och ringde till den där killen som hon vet hade gjort allt för att få göra henne lycklig och tog beslutet om att hon skulle låta hon göra det.

 

De började gå ut och hade riktigt kul tillsammans, hon insåg att han inte är den mesiga killen som hon alltid trodde att han hade varit. Han var helt enkelt tillbakadragen, men under ytan var han en tuffing men ändå tillräckligt känslig för att kunna tala om hans känslor för henne. Han var allt som hennes barnögon hade drömt om. Hon hade till och med börjat skratta, ett ärligt skratt, igen. Men en kväll då hon sov över hos honom, strax innan sömndags viskade han ’jag älskar dig’ i hennes öra. Hon blev lika stel som en pinne och samma klump i magen som hon hade känt då hon insåg att denna lilla flickans arm skulle läka snabbare än vad hennes hjärta skulle göra kom tillbaka. Hon låtsades sova och föll också snabbt i sömn.

 

Denna natt drömde hon den där fruktansvärda drömmen, om det som var, som hon inte hade drömt på några månader. Hon vaknade ur drömmen med ett ryck och såg ner på sin pojkvän. Hon kände tårarna rulla nerför hennes kinder, för ju längre hon tittade på sin pojkvän desto mer såg hon sitt ex. Hon tittade på det mörka håret, det är precis som hans var. Hon tittade på de vackra kindbenen som blev extra stora då han log, och insåg att de är lika dana som hennes ex.. Försiktigt kröp hon ur sängen, tog på sig och smög ut ur huset.. Hon sprang raka vägen hem och stannade inte ens för att titta bakåt tills hon var säker inne i sitt rum. Hon vred snabbt om nyckeln och lät tårarna välla.

 

Hon tänkte på alla de gånger som hon hade legat i sin pojkväns armar och känt sig så säker där, men samtidigt var det precis det stället där hon inte vill vara. Han tänkte på alla de gånger då de hade haft kuddkrig och hon älskade att bli nedtryckt bland kuddarna och pussad på hela kroppen, men samtidigt kändes vissa pussar som obehagliga stötar. Hon insåg att hur mycket hon än ville inbilla sig att hon älskade sin pojkvän så var det hennes ex hon sökte i honom. Toppen av hennes smärta kom då hon bestämde sig för att göra slut med sin pojkvän dagen därpå för att hon insåg att hon alltid hade tillhört någon annan!

Jag såg henne igår. Hon, den dära, som har fått sitt hjärta krossat om och om igen. Hon har byggt väggar, byggt broar, fallit, rest sig, gråtit, skrattat, älskat, hatat... Fram till den dagen då hennes falska leende inte kunde hållas på plats längre, då hon ställde sig framför spegeln och såg en förlorad själ. En tår rullade sakta nerför hennes lena kind och hon viskade till sig själv, med en låg, splittrad röst, "jag orkar inte mer". Den dagen bestämde hon sig för att inte låtsas mer. Hon gick till skolan med ett förkrossat ansiktsuttryck, för det var så hon kände sig inombords, och den enda glans som fanns i hennes ögon var den som orsakades av tårar som försökte välla upp men som hon så tappert kämpade tillbaka. Hon blev en robot, fast i vardagens rutiner, och orkade inte längre vara kommunikativ. Hennes mobil slutade snabbt att ringa och inkorgen som tidigare behövde rensas varje dag stod nu tom. Kompisarna hade gett upp på henne, och hon hade gett upp på kompisarna. Enda trösten som hon hade kvar var Fluffen, den söta plyschhunden, som varit hennes bästa vän sen hon var två år gammal...

Jag såg henne igår. Hon gick på andra sidan gatan med nerböjt huvud och kämpade tillbaka sina tårar. Jag kunde inte hjälpa att tycka synd om henne, och jag kände ett sting i hjärtat för jag vet varför hon var ledsen; livet hade kommit åt henne!