Jag såg henne igår. Hon, den dära, som har fått sitt hjärta krossat om och om igen. Hon har byggt väggar, byggt broar, fallit, rest sig, gråtit, skrattat, älskat, hatat... Fram till den dagen då hennes falska leende inte kunde hållas på plats längre, då hon ställde sig framför spegeln och såg en förlorad själ. En tår rullade sakta nerför hennes lena kind och hon viskade till sig själv, med en låg, splittrad röst, "jag orkar inte mer". Den dagen bestämde hon sig för att inte låtsas mer. Hon gick till skolan med ett förkrossat ansiktsuttryck, för det var så hon kände sig inombords, och den enda glans som fanns i hennes ögon var den som orsakades av tårar som försökte välla upp men som hon så tappert kämpade tillbaka. Hon blev en robot, fast i vardagens rutiner, och orkade inte längre vara kommunikativ. Hennes mobil slutade snabbt att ringa och inkorgen som tidigare behövde rensas varje dag stod nu tom. Kompisarna hade gett upp på henne, och hon hade gett upp på kompisarna. Enda trösten som hon hade kvar var Fluffen, den söta plyschhunden, som varit hennes bästa vän sen hon var två år gammal...

Jag såg henne igår. Hon gick på andra sidan gatan med nerböjt huvud och kämpade tillbaka sina tårar. Jag kunde inte hjälpa att tycka synd om henne, och jag kände ett sting i hjärtat för jag vet varför hon var ledsen; livet hade kommit åt henne!

 

I understand why you're looking for tears in my eyes
Trust me they were there but now the well has run dry
I was in so deep but could't get out
I sat on feelings I buried deep down
I knew there'd come a day when our paths would cross
And glad its today cause now I am strong

I'm happy and I can thank myself
If it were up to you I'd be in my bed crying
But I'm happy and I know that makes you sad
After all the things you put me through
I'm finally getting over you

Ibland känns det som att hela mitt liv är en film. Vissa tider är jag så lycklig. Jag är ute och festar, är med pojkvännen, njuter av spännande tjejkvällar och ser endast ljus runt om mig. Men så börjar trummorna spela , tittarna blir spända och inom loppet på två sekunder har mitt liv vänts upp och ner; jag deppar, orkar inte dra mig hur sängen på morgonen och vill helst försvinna. Men någonstans i detta mörker hittar jag alltid styrka för att kämpa mig ut. Vid min sida i vått och i torrt står min familj och oavsett hur lycklig eller deprimerad jag är så finns det en sak som jag vägrar låta påverkas av mitt humör; min utbildning.

 

Ibland undrar jag också om mitt liv är en film som någon annan ser på? Om det är så; är de fascinerade av sin huvudperson eller om de gapflabbar åt mig? Tycker de att det finns någon mening med mitt liv, mina val och mina tankar eller ser de mig som en nolla som behöver anstränga sig mer? Tycker de att jag ska fortsätta kämpa, eller helt enkelt ge upp?

 

Vi tittar tillbaka på den där gamla goda tiden när vi var små flickor som sprang runt på gården och jagade varandra, kände oss på topp av hela världen när vi fick ha vår vackra prinsessklänning på oss och den enda obeskrivliga kärleken som vi kände var den som riktades mot våra föräldrar. Allting var så klart för oss då. Vi skulle växa upp, prinsen på den vita hästen skulle komma och hämta oss och vi skulle leva lyckliga i alla våra dagar. Jag trodde på detta av hela mitt hjärta. Men allteftersom tiden gick så krossades dröm efter dröm, hopp efter hopp tills vi till sist började tvivla på det som våra oskyldiga barnögon ansåg vara icke-ifrågasättbart.

 

Har ni någonsin känt er lyckliga i flera månader eller år? Jag har, jag hade en pojkvän som älskade mig över allt annat om med honom vid min sida kunde jag utstå allting. Och när man är glad och positiv så verkar man dra till sig allt som är bra i livet. Vissa av oss lyckas bättre i studier, man kanske blir befordrad på jobbet eller äntligen lyckas skriva den där boken som vi har velat göra så länge; guldklimpar i livet bara rullar över oss. Man känner att man har kommit precis dit man vill nå och livet börjar kännas väldigt bra… nästan för bra! Jag är säker på att många av er har känt den känslan…

 

…men jag är övertygad om att ni också har varit med om när hela er värt rasar ihop inom loppet på tre sekunder. Killen har bestämt sig för att han inte älskar oss längre, eller för någon annan orsak inte kan vara med oss länge. Hela vår värld bryter ihop, vi sugs in i ett djupt svart hål utan någon möjlighet att ta sig ur. Samtidigt bryter resten av vår tillvaro också ner, vi slutar skriva den där boken och bryr oss inte längre om att vara effektiva på jobbet. Varje dag blir en utmaning som man måste ta sig igenom. Varje sekund känns flera timmar lång och varje hjärtslag känns som slag av smärta. De guldklimpar som rullade in i vår famn ersätts med tunga stenar som kastas mot oss tills vi till sist inte orkar stå emot dem och lägger oss kraftlösa ner.

 

Det är just i denna tid då vi visar vad vi verkligen går för. Man vet aldrig hur stark en person är tills man ser den i dess svagaste stund, och man vet aldrig hur stark man själv är tills man inte krälar sig ur krisen. När vi ligger där kraftlösa och maktlösa och tycker synd om oss själva så bestämmer sig många människor för att vägra resa sig. De bestämmer sig istället för att hålla fast vid smärtan och bygga en vägg runt de själva som de lovar sig att ingen någonsin kommer att ta igenom sig igen. Och det sorgliga är att de ofta lyckas. Men det finns också många som, om inget annat, håller fast vid vardagens rutiner och låter inte livet knäcka dem. De fortsätter att gå upp på morgonen, gå till skolan/jobbet, ta en kaffe på stan, helt enkelt att leva sitt liv. Det betyder inte att de inte gråter sig till sömns varje natt eller att de inte känner smärtan. Det har helt enkelt bestämt sig för att inte ge upp. Det är just dessa människor som jag beundrar. Det är just denna människa som jag har blivit. För livet har lärt mig att det inte handlar vad som är fråntaget från mig, det handlar om vad jag gör med det som jag har kvar. Och jag har också lärt mig att när livet är som svårast, när vi bombarderas av hundratals stenar om dagen, så är det vårt val om vi ska bygga en vägg eller en bro!

Om det finns någon tidningsartikel som han har ockuperat mina tankar ända sedan jag läste den för några veckor sedan så är det artikeln som jag läste i Metro, som handlar om Biljana Plavsics frisläppande, där hon gör uttalanden om villkoren i fängelset.

För er som inte är så insatta fallet ger jag nu en kort sammanfattning. Biljana Plavsic var president i den bosnienserbiska republiken Republika Srpska och drev en hård nationalistisk linje. Hon var även med om organisationen av etnisk rensning av kroater och muslimer under kriget i det forna Jugoslavien som varade 1992-1995. Efter kriget började Plavisc att samarbeta med väst och gav stöd till det bosniska fredsavtalet. Hon överlämnade sig dock frivilligt till FN:s krigsförbrytartribunal i Haag i januari 2001. Hon dömdes på ett flertal punkter men erkände endast till brott mot mänskliga rättigheter och blev även fälld för detta. 2003 dömdes hon till elva års fängelse. Plavisic lämnade själv in en ansökan där hon bad om att få avtjäna straffet i Sverige.

Efter sju år i fängelse i Sverige och två avslag från regeringen om nåd, så blev hon till sist frisläppt. I samband med det som för Plavsic var ett gott besked ställde hon upp på en intervju om hur hon behandlades i fängelset. Plavisic klagade bl.a. på att hon var satt på samma avdelning som prostituerade. Hon gjorde även ett uttalande där hon tyckte att hon var orättvist behandlad då hon inte fick ha en egen trädgård(!!!) (som en av hennes vänner hade fått då han avtjänade ett straff i Sverige).

Dessa uttalanden gjorde mig fruktansvärt arg. Nu sitter jag och undrar vad det var hon förväntade sig egentligen? Förväntade hon sig ett varmt välkomnande till Sverige där hon skulle få bo på hotell och ha tjänare dynget runt som kom springande varje gång hon ringde i klockan? Plavisic är dömd för brott mot mänskligheten och hennes beslut och handlingar har krävt livet av minst 100 000 människor (mörkertalet tros vara mycket högre). I min egen lagbok (dvs om jag hade fått lov att bestämma) så hade hon fått ruttna bort i en cell där råttor springer och fått tillräckligt med mat så att hon endast kan överleva. Det spelar ingen roll vilken nationalitet man tillhör eller hur man ser ut, har man gjort sig skyldig till massmord och tortyr på hundratusentals oskyldiga människor så förtjänar man inte att bli behandlad bättre!!

Jag såg honom igår för första gången sen den där dagen för något år sedan.

 

Jag såg honom igår, killen som jag en gång hade sett direkt när jag gick över tröskeln även om han stod i mitten av en grupp med 1000 människor runt honom.. Men som jag idag knappt vet existerar.

 

Jag såg honom igår, killen med det underbara leendet, ett leende som kunde få hela min dag att skina.. Men som jag idag inte hade märkt om han stod framför mig och log rakt vid mina ögon.

 

Jag såg honom igår, killen som jag gjorde allt för.. Men som jag idag inser inte var uppskattat en enda sekund.

 

Jag såg honom igår, killen som jag älskade att ha kuddkrig med och bli nedtryckt med en kudde i mitt ansikte.. Men som jag idag troligen hade kvävt mig.

 

Jag såg honom igår, killen som sa att han skulle vara min sexy businessman om jag var hans duktiga lärare.. Men som jag idag inser bara var tomma löften.

 

Jag såg honom igår, killen som jag en gång trodde att jag älskade.. Men som jag idag vet inte fick ens en tiondel av den kärlek som jag är kapabel till att ge.

 

Jag såg honom igår, killen som en gång var oändligt stor i mina ögon och skulle förbli det.. Men som med ett enda sms sjönkt så lågt att han krympte till att vara mindre än ett dammkorn.

 

Jag såg honom igår, killen som jag så lång tid har varit rädd för att springa in på utav rädsla för vad jag skulle känna.. Men som jag idag inser att jag mår så mycket bättre utan.

 

Jag såg honom igår och log för mig själv..