Hon satt på sin säng och stirrade rakt ut i tomma intet. Hon stirrade mer. Lite till och liiiite till tills hon själv insåg att hon bara hade stirrat rakt ut i flera timmar. Ljuset i hennes rum var inte starkt, det var tillräckligt ljust så att man kunde se men tillräckligt mörkt för att man fick anstränga ögonen för att titta. Det var i detta perfekt dämpade ljuset som hon brukade ligga och mysa med honom. De brukade kunna sitta och prata i flera timmar om allt och ingenting. De brukade ligga och bara kramas med känslan av att de aldrig ville resa sig från sängen, och att de aldrig skulle få nog av varandra. De lovade varandra, inte bara detta livet, utan även nästa och livet efter det; de lovade varandra evigheten. Hon var så lycklig att hon kända att det enda som hon behövde i livet var honom. Så länge hon hade honom så skulle allting lösa sig.

 

Men nu är det endast ett minne i hennes huvud. Hon vill glömma formen och färgen av hans ögon som hon kunde känna att hon ville drunkna i. Hon vill glömma ljudet av hans röst som sjöng som en kör av ängar de gånger som hon kände sig riktigt nere. Hon vill glömma den alldeles trygga känslan av att vara i hans armar; känslan av att så länge han höll om hennes så skulle ingenting någonsin kunna skada henne. Hon vill glömma glöden som hon kände när deras läppar möttes… Hon vill glömma att han existerar!

 

Men istället tar hon fram dagboken. Boken som hon kunde skriva i timmar. Boken där hon kunde sitta och pyssla med en sida i flera dagar för att fotona på de två och bakgrunden på sidan och snedheten i texten som hon skrev skulle bli alldeles perfekt. Hon gör det som hon har gjort i många nätter nu. Hon öppnar boken och börjar läsa. Hon läser om hur nervös hon var första gången de skulle träffas ensamma, om de underbara känslor som han framkallade i henne, om hans leende som kunde få hela hennes värld att skina… Hon ler för sig själv. Hon tittade på de foton då hon stod bredvid honom. Hon ser den lyckliga gnistan i sina egna ögon. Hon skrattar för dig själv. Men tänker snabbt att den tjej som hon ser på fotona vet hon inte vem det är längre. Det är inte hon. För idag ler hon inte. Idag går hon inte med huvudet högt. Idag är den enda gnistan som finns i hennes ögon de tårar som rinner… Hon slår upp den sista sidan i hennes dag bok. Den som förklarar den fruktansvärda dag då hela hennes värld splittrades i tusen bitar. Den dag då han sa att han hade hittat en annan som gör honom lycklig. Hon gråter för sig själv.

 

Allt detta har hon gjort så många nätter nu att hon själv känner att det är dags att få ett slut på smärtan. Om han inte bryr sig, varför skulle hon? Hon smäller ihop dagboken med tanken om att aldrig öppna den och riva upp smärtan igen och ett löfte om att när allt detta var över så skulle hon aldrig älska igen.

När jag tänker på snö så tänker jag på underbar vitklädda landskap; en vacker syn när man rullar upp persiennerna på en vintermorgon och en längtan att komma ut och bara se mig omkring. Då får jag känslan av att vara 14 år gammal och vill ha snöbollskrig med mina vänner och bara kasta mig ner i snön där den är som djupast och göra en snöängel, lämna ett spår av mi själv tills nästa snö täcker ängeln som ska föreställa mig.

 

Men idag snöade det svart snö, snö som var svart som sot och hur mycket jag än försökte hälla blekningsmedel på den så förblev den bara svart, oförändrad! På endast några timmar hade det snöat så mycket att snön var mer än en och en halv meter hög. Jag stod som förlamad och kollade på snön falla så att den nu står precis under min hals. Några centimeter till och den kommer att börja täcka för min mun, den kommer att sakta fylla min mun och börja kväva mig och fortsätter den att falla så kommer den även att täppa för min näsa så att det blir alldeles omöjligt för mig att andas. Den kommer sakta att kväva mig och göra mig till en svart skulptur som varken kommer att kunna röra sig framåt eller bakåt. Den kommer att göra så att jag varken kommer att se på mitt förflutna eller framtid och för evigt kommer att tvinga mig att vara förstenad i just detta smärtsamma ögonblick. Ett ögonblick som orsakades av en icke genomtänkt handling och några ännu mer icke genomtänkta ord.

 

Men denna snö snöade inte ute på gårdarna eller på skolan, denna snö är inte synbar för ögat (inte ens för mina ögon, denna snö snöade i mitt hjärta och det verkar inte som att den har några planer på att smälta någon gång snart.

 

Vad gör man när förlåt inte är tillräckligt? Vad gör man när man tvivlar på allt runt omkring sig? Vad gör man när överallt man tittar så är det bara svart? Vad gör man..?

På tidiga höst- och vinterdagar kan man uppleva ett fenomen som, trots att jag har upplevt det många gånger och kan förvänta mig det, så fortsätter det att förvåna mig varje gång. Har ni någon gång vaknat och dragit gardinen åt sidan och mötts av en strålande sol ute? Den första, och mest logiska, tanken är att det kommer att bli en varm höst- eller vinterdag, men när man går över tröskeln till yttrerdörren så möts man av en isande kyla.

Jag kan likna dessa dagar med människan. Hur många gånger har man visat ett yttre lugn medan man inombords räknat sekunderna för att man stressat eller inombords känt en stark prestationsångest? Hur många gånger har vi mött någon med en gnista i ögat samtidigt som vi kunde känna tårarna droppa i hjärtat? Hur många gånger har vi visat världen ett strålande leende medan det inom oss rådde ett fullbordat kaos och allt vi egentligen ville var att ligga hemma i vår säng och gråta?

Hur många gånger har vårt kroppsspråk och ansiktsuttryck utstrålat värme medan vårt inre har varit fullständigt isbelagt? Vad är det då för skillnad mellan människan och tidigae höst- och vinterdagar?