För någon vecka sedan stormade jag nerför trappan i sista sekund, som vanligt för att i all hast ta på mig skorna och rusa ut i bussen (nej, jag lär mig aldrig att gå ut 30 sekunder tidigare). Jag mötte min granne ute på parkeringen som hälsade på mig med ett morgontrött leende och sa "ha en bra dag". "Tack detsamma", svarade jag rutinmässigt och stressade iväg till bussen. Flåsandes stampade jag in på bussen, tog metrotidningen och satte mig på den första platsen som jag såg var ledig. Medan jag ordnade med väskan och jackan och försökte hämta andan så hörde jag en tyst snyftning bredvid mig, jag tittade till vänster om mig och såg att tjejen som satt bredvid mig kämpade tillbaka sina tårar. Jag öppnade munnen för att fråga henne om allt är okej men stängde den snabbt. Hon skulle ju tro att jag är fullständigt galen, hur frågar man en främling om alltid står bra till? Jag ville så gärna trösta henne, men jag låtsades som att jag inte hade hört hennes tysta rop på hjälp och slog upp tidningen.

På första sidan möttes jag av den senaste nyheten om den sista dödsiffran från kriget i Irak. Jag minns att jag skakade på huvet lite för detta krig har verkligen börjat gå mig på nerverna. Jag har läst överskrifter som "fredens krig", "krig för freden" osv. 'Att kriga för fred', är jag verkligen den enda som ser ironin i den meningen? Enligt min åsikt, att kriga för fred är samma sak som att ha sex för att bli oskuld. Det är bara helt ologiskt. Och försök förklara att kriget är för fred för modern som förlorat sin man och sina tre söner i kriget. Hon ser definitivt inte freden.

Mitt uppe i irritationen la jag bara ner tidningen, jag läste inte ens horoskopet eller Elvis som är mina favoritdelar i tidningen för att jag var så irriterad. Jag lutade helt enkelt mitt huvud bakåt och suckade djupt. Jag försökte koncentrera mig på vad jag skulle säga på redovisningen som väntade mig samtidigt som jag kämpade mot instinkten att prata med min okända busskompis om vad det än är som hon var ledsen över.

Jag hoppade av bussen med en ångest om att inte ha pratat med tjejen på bussen men jag trängde den åt sidan och promenerade den korta biten till skolan och svettades genom redovisningen samtidigt som jag undrade hur många fler än jag knappt hade fått någon sömn igår för att de satt uppe och förberedde redovisningen?

Efter föreläsningen bestämde jag mig för lite shopping för min goda insats i dagens redovisning. Nu i juletider så är det ju så mysigt att bara vandra ute på stan och jag kunde inte kämpa tillbaka ett leende när jag såg en liten flicka som höll sin pappa i handen och hade en tomteluva på sig. Men när den lilla tjejen tittade upp och endast för en tiondels sekund mötte min blick så knöts mitt hjärta samman. Jag vet inte vad som panikslog mig mest; hennes alldeles tomma blick eller blåtiran under ögat!?!

Min julkänsla försvann snabbt och medan jag kämpade tillbaka mina egna tårar gick jag mitt livs snabbaste promenad till bussen, som, som tur är gick var femte minut nu i rusningstider. Jag satte mig på bussen och alla mina tankar flög åt den lilla flickan med blåtiran. Jag bad till Gud att den kom från ett slag på dagis eller liknande men jag vågade inte utesluta möjligheten att någon gjorde henne illa hemma, och jag vågade inte tänka på de olika sätt som hon hade kunnat fara illa.

Som om dagens grymheter inte var nog så såg jag att min granne höll på att parkera sin bil när jag svängde runt hörnet. Jag var tvungen att gå förbi henne för att ta mig till mitt eget hus. Jag fick använda all den självkontroll som jag hade för att inte stanna upp och ryta åt henne att aldrig säga till mig att ha en bra dag igen. Istället ledde jag lite falskt och hälsade som vanligt, det var ju inte hennes fel att jag hade upplevt allt som jag hade upplevt under dagen.

Det första jag gjorde när jag kom hem var rusade upp till mitt rum och slängde mig på sängen. Som vanligt stirrade jag upp i taket och lät tankarna flöda fritt tills jag till sist blev så arg att jag tänkte att i en värld full av våld, krig, misshandel, svält, fattigdom och orättvisa, hur kan någon säga till mig att ha en bra dag?

”Var stark, det kommer att ordna sig ”, sa de. ”Gråt inte över honom, han är inte värd dina tårar”, berättade de. ”Jag vet att det är jobbigt för dig nu, och jag kommer alltid att vara här”, lovade de… och försvann.. Och just när hon kände sig som ensammast gick hon ut och satte sig på en bänk vid en lekplats. Hon tittade på de små barnen som skrattade och jagade varandra, men just en liten tjej med blont lockigt hår fångade hennes uppmärksamhet. Denna lilla flicka klättrade i klätterstället och hon kände på sig att någonting hemsk skulle hända henne; innan hon visste ordet av föll flickan flera meter rakt ner i marken och bröt armen. Hon ville springa fram till den lilla flickan men kunde inte röra sig, hon ville ge ett skrik ifrån sig men blev stum. Sekunden flickan slog i marken kände hon en klump i magen, hon såg den lilla flickan skrika allt vad hon kunde och gråta efter sin mamma.. Och hon förstod att den lilla flickan skulle åka in till sjukhuset, få sin arm gipsad, få massvis med pussar och uppmärksamhet från sin mamma och inom 8 veckor skulle hennes liv återgå till det normala. Hon insåg att den lilla flickans arm och sår skulle läka mycket snabbare än vad hennes eget hjärta skulle göra. Hon försvann in i sina tankar där hon tänkte på perioden då hon själv var barn, allt var mycket enklare då. Man kunde ramla och skrapa upp knäna och smärtan gick bort samma sekund som man fick en puss av mamma… Men man kan inte riktigt pussa ett brutet hjärta.

 

”Hrrrm“, sa en röst bredvid henne. Hon kom tillbaka till verkligheten från sin tankevärld. Hon tittade runt sig och såg att alla barnen var borta, nästa sak hon la märke till var att mörkret hade börjat falla, och först då tänkte hon på vad som hade tagit ner henne på jorden igen. Hon tittade bredvid sig och såg en medelålderskvinna sittande där med mörkbruna ögon som tittade bekymrat på henne. ”Hur mår du kära barn?”, frågade hon. Det var första gången, sen den dagen då hon bestämde sig för att ingen ska behöva leva med hennes smärta mer, som någon hade tittat genom hennes fasad och sett det brutna hjärtat. ”Bra”, svarade hon men kände sin egen röst bryta på andra bokstaven. Kvinnan torkade bort några tårar från hennes kind; först då blev hon medveten om att hon grät – hon avskydde tårarna, hennes eviga förrädare! Hon kunde se att kvinnan var stressad då hennes egen lilla dotter drog henne i ärmen och frågade när de skulle gå, så kvinnan så henne djupt i ögonen och sa med en självsäkerhet som hon aldrig hade sett innan: ”Endast en ny kärlek kan läka ett gammalt sår”.

 

Hon gick till sängs den kvällen och för första gången drömde hon inte om det som en gång var, om det som förintade henne, hon drömde för ovanlighetens skull ingenting alls. Men från sekunden då hon vaknade så ekade kvinnans ord i hennes huvud. Hon försökte förtränga dem men de gjorde sig påminda om och om igen under flera veckors tid, då hon äntligen beslöt sig för att det kanske är dags att blicka framåt istället för bakåt. Hon ställde sig framför spegeln och viskade konstaterande ”endast en ny kärlek kan läka ett gammalt sår”.. Hon tog fram mobilen och ringde till den där killen som hon vet hade gjort allt för att få göra henne lycklig och tog beslutet om att hon skulle låta hon göra det.

 

De började gå ut och hade riktigt kul tillsammans, hon insåg att han inte är den mesiga killen som hon alltid trodde att han hade varit. Han var helt enkelt tillbakadragen, men under ytan var han en tuffing men ändå tillräckligt känslig för att kunna tala om hans känslor för henne. Han var allt som hennes barnögon hade drömt om. Hon hade till och med börjat skratta, ett ärligt skratt, igen. Men en kväll då hon sov över hos honom, strax innan sömndags viskade han ’jag älskar dig’ i hennes öra. Hon blev lika stel som en pinne och samma klump i magen som hon hade känt då hon insåg att denna lilla flickans arm skulle läka snabbare än vad hennes hjärta skulle göra kom tillbaka. Hon låtsades sova och föll också snabbt i sömn.

 

Denna natt drömde hon den där fruktansvärda drömmen, om det som var, som hon inte hade drömt på några månader. Hon vaknade ur drömmen med ett ryck och såg ner på sin pojkvän. Hon kände tårarna rulla nerför hennes kinder, för ju längre hon tittade på sin pojkvän desto mer såg hon sitt ex. Hon tittade på det mörka håret, det är precis som hans var. Hon tittade på de vackra kindbenen som blev extra stora då han log, och insåg att de är lika dana som hennes ex.. Försiktigt kröp hon ur sängen, tog på sig och smög ut ur huset.. Hon sprang raka vägen hem och stannade inte ens för att titta bakåt tills hon var säker inne i sitt rum. Hon vred snabbt om nyckeln och lät tårarna välla.

 

Hon tänkte på alla de gånger som hon hade legat i sin pojkväns armar och känt sig så säker där, men samtidigt var det precis det stället där hon inte vill vara. Han tänkte på alla de gånger då de hade haft kuddkrig och hon älskade att bli nedtryckt bland kuddarna och pussad på hela kroppen, men samtidigt kändes vissa pussar som obehagliga stötar. Hon insåg att hur mycket hon än ville inbilla sig att hon älskade sin pojkvän så var det hennes ex hon sökte i honom. Toppen av hennes smärta kom då hon bestämde sig för att göra slut med sin pojkvän dagen därpå för att hon insåg att hon alltid hade tillhört någon annan!

 

Can I have this dance my you're looking pretty
Is there something wrong did he leave you hurting
I don't mean to pry but that tear in your eye gave you away
If you don't want to talk we'll keep it quiet
But sometimes a heartache hurts worse if you hide it
I think there's a chance one slow dance might ease the pain

You have the right to remain silent
Anything that you say as I hold you against me
Will forever be a secret between us two
I've been wanting you but you didn't know it
And now that he's gone at last I can show it
If your heart is tired for the rest of your life
Lay your love on me

So many times my eyes have held you
Tonight please give my arms that chance
If you don't feel the need for conversation
We'll just let our hearts talk while we dance

...

Har du någon gång legat på gräset under en klar himmel, en himmel så klart att det inte fanns ett enda moln och du kunde se alla miljontals stjärnor tindra? Har du någon gång undrat om vad stjärnor är och när de uppkom? Har du någonsin tänkt på att just de stjärnor som vi ser på himlen i dag kommer japanerna att se om några månader?

Vad är då en stjärna? En vetenskaplig förklaring är att det är en mycket stor och självlysande himlakropp av plasma. Den förklaringen hjälper mig lika lite på vägen som en ryggsäck full av stenar hade gjort om jag klättrade uppför ett berg. Men den allra närmaste stjärnan som vi kan se från jorden är solen. Men den känns ändå så långt bort... De flesta stjärnor är mellan 1 och 10 miljarder år gamla och stjärnor är något som man har forskat på så länge tillbaka som det på ett sätt eller annat finns dokument av historien. Man har använt denna forskning för att skapa horoskop, predika religion, utforska massor och till och med som ett element att förutspå framtiden. Men har även skapat myter för att få människan att hoppas, du har väl hört om uttrycket "wish upon a falling star!"

Tänk nu på att om den allra yngsta stjärnan är 1 miljard år gammal... Då innebär det att dessa stjärnor som vi ser idag har varit där så länge som människan har existerat. Många gånger har man känt att man inte har någonting alls gemensamt med människor som levde för 500 år sedan, även idag menar många av oss att vi inte har någonting gemensamt med folk som bor i ett annat land eller som har en annan kultur. Jo, det har vi visst; vi har stjärnorna!

Så gå ut i mörkret en kväll, varför inte redan ikväll, och se på stjärnorna. Det är samma stjärnor som var där förra veckan, förra året, förra decenniet... Samma stjärnor från när vi var barn, från när våra föräldrar var barn och från innan våra mor- och far föräldrar ens var födda. Det är samma stjärnor som kommer att lysa upp himlen under våra barns- och barnbarns liv. Om 200 år så kommer ingen att veta vem vi var, men de kommer att se på samma stjärnor som vi en gång gjorde!

Ända sedan hon var en liten flicka har hon traumatiserats. Pappa brukade klampa in i huset full och började slå hennes mamma. Hon satt i sitt rum och höll händerna för öronen, hon tryckte så hårt som hon kunde men det var inte tillräckligt för att blockera ut skriken. Pappa sparkade och slog sönder allt runt omkring sig, och när det äntligen blev tyst smög hon sig ut ur rummet endast för att mötas av en syn av sönderslagna möbler och krossat glas överallt. Med allt detta i huvet blev hon en mycket otålig och destruktiv flicka. På dagis uppmärksammades hennes udda beteende och barnen kallade henne psykiskt störd.

När hon började skolan hade hon svårt för att sitta still. Hon kunde inte fokusera sig på undervisningen och kom ofta i konflikt med lärarna. Hon blev skickad till skolsystern och kuratorn och vidare för testning för psykiska sjukdomar. Till slut, utan att veta hur fel de hade, gav läkarna henne diagnosen ADHD. Detta gav de andra barnen en ursäkt att kalla henne psykiskt störd.

När hon kom upp i tonåren och hormonerna började ta över började hon allt oftare att få utbrott och bråka mycket på rasterna. Medan ärren på hennes armar blev fler och fler började hon också få nervsammanbrott och kunde "utan anledning" börja gråta på en lektion. Ingen av de andra barnen förstod vad det var som pågick så de kallade hennes psykiskt störd.

Flickan fick förtroende för skolans kurator, som hon gick på regelbundna samtal med, och började efter ett tag berätta om det som pågick hemma. Kuratorn slog larm till socialtjänsten och samma dag möttes hon hemma med en kniv mot sin hals och blev skrämd till tystnad. Nu satt hon istället tyst och frånvarande i sina tankar i skolan. Barnen var vana vid att hon alltid störde, därför blev hennes tysthet ett udda beteende de kallade henne psykiskt störd.

Då socialtjänsten kom på besök hemma spelade föräldrarna den ultimata, älskande familjen och hon satt där tyst, skrämd, och bara spelade med. Snabbt fick de andra barnen reda på att hon var ett "social fall" och de kallade henne psykiskt störd.

En dag när hon var ensam hemma, vilket inte hände så ofta, bestämde hon sig för att hon inte orkar mer. Hon tog fram kniven och utan eftertanke skar sina handleder... Men till sin stora besvikelse vaknade hon på sjukhuset. Först nu fanns det hjälp för henne att få; hon blev satt i ett tryggt fosterhem, men när de andra barnen såg hennes ärr kallade de hennes psykiskt störd.

Hennes udda beteende; hennes uppror, skrikande, tysthet och gråt var alla rop på hjälp som ingen ville se. Det var lättare att kalla henne psykiskt störd. Men jag skulle inte kalla henne psykiskt störd, istället skulle jag nog påstå att hon är psykiskt förstörd!