Ibland känns det som att hela mitt liv är en film. Vissa tider är jag så lycklig. Jag är ute och festar, är med pojkvännen, njuter av spännande tjejkvällar och ser endast ljus runt om mig. Men så börjar trummorna spela , tittarna blir spända och inom loppet på två sekunder har mitt liv vänts upp och ner; jag deppar, orkar inte dra mig hur sängen på morgonen och vill helst försvinna. Men någonstans i detta mörker hittar jag alltid styrka för att kämpa mig ut. Vid min sida i vått och i torrt står min familj och oavsett hur lycklig eller deprimerad jag är så finns det en sak som jag vägrar låta påverkas av mitt humör; min utbildning.

Ibland undrar jag också om mitt liv är en film som någon annan ser på? Om det är så; är de fascinerade av sin huvudperson eller om de gapflabbar åt mig? Tycker de att det finns någon mening med mitt liv, mina val och mina tankar eller ser de mig som en nolla som behöver anstränga sig mer? Tycker de att jag ska fortsätta kämpa, eller helt enkelt ge upp?