Lögner och svek framkallar de två värsta känslorna som existerar i en människas kropp: smärta och besvikelse. När det dessutom händer gång på gång så går det inte längre att säga att det gör ont att man är besviken för att människor ska förstå. Istället måste man illustrera det, och jag personligen liknar det vid att vara fast i en bottenlös brunn.

Tänk dig att du står och tittar ner i en brunn och precis när du ska slänga ner ditt mynt för att önska att det kommer att vara ni två för alltid och att han snart ska sätta en ring på ditt finger så får du reda på den allra första lögnen som slår så hårt i ditt hjärta att du tappar balansen och faller ner i brunnen. Du plaskar och simmar i det iskalla vattnet, som snabbt bedövar din kropp, och skriker allt vad du kan på hjälp men den som hela tiden påstått att han älskat dig kommer inte till din räddning utan helt enkelt lämnar dig där att kvävas och bedövas av ångesten som han har orsakat.

Efter ett tag kommer du över smärtan och väljer att förlåta personen som har svikit dig. Därmed blir din kropp nu van vid det kalla vattnet och istället för att plaska runt i det hittar du ett sätt att flyta på det. Du litar inte tillräckligt på honom för att ta hans hand och låta honom dra dig ut brunnen utan du stannar kvar i det kalla vattnet men låter solen lysa på ditt ansikte. Och precis när värmen har värmt upp vattnet och du börjar känna en liten trygghet i ditt förhållande igen så kommer nästa svek, nästa besvikelse, och det känns som att något grabbar tag om dina ben och drar dig under vatten igen. Smärtan är så stark att du inte längre kan se men ändå kämpar du med allt som du har för att ta dig upp till ytan så att du inte kvävs av smärta och besvikelse.

Någonstans i ditt hjärta hoppas du på allting kommer att bli bra men det tar inte lång tid innan ännu ett svek är på väg och du dras ner mot botten av brunnen igen. Du är nu så avtrubbad att du inte längre ser någon mening med att försöka kämpa dig upp till ytan, istället väntar du på nästa svek och nästa besvikelse och de kommer om och om igen. För varje gång så drar de dig längre ner i brunnen och du väntar på den dagen då du helt enkelt kommer att nå botten. Men i och med att sveken aldrig tar slut så plaskar du runt i det djupa vattnet och håller andan. För att ta dig till ytan och andas ut och hoppas ännu en gång på att saker och ting ska bli bättre är inte längre ett alternativ för dig. När du är beredd på smärtan så gör det helt enkelt mindre ont.

Nu när du sitter fast i en situation där ditt liv helt enkelt handlar om att vänta på nästa svek så har du faktiskt ett val. Du kan ta fram den fickkniven som du alltid har i fickan och skära bort det som har grabbat tag om dina ben och håller dig fast under ytan i en värld där allting gör ont. Du kan då simma upp till ytan och låta solen skina på dig. Du kan själv klättra upp till brunnens kant och ta självsäkra steg mot ett liv som du vill leva. Ett liv där du är ensam, men fyllt av glädje. Eller så kan du hålla andan i den bottenlösa brunnen och låta mörkret omsluta dig för alltid. Valet är ditt!