Jag kan inte tro att jag i onsdags kväll satt och kalagade för min mamma att jag har gått upp för mycket  vikt och att jag mår dåligt av att jag endast kan knäppa ett par av mina jeans, och att jag igår kväll blev rörd till tårar och tacksam för att jag har min hälsa och min familj.

Igår kväll satt jag på Rosa Bandet galan på Malmö Arena. Det blev en kväll full av underhållning, världsstjärnor men för min del även många tårar. Särskilt rörd blev jag av en man som berättade om hur han hade förlorat sin fru och sin enda dotter till bröstcancer, och nu har hans andra dotter också blivi sjuk i bröstcancer. Han log och han grät och jag lipade som ett barn tillsammans med honom. Personer i min omgving brukar alltid säga "hoppas att den Allsmäktige låter oss gå i ordning" dvs. att de äldste är den som går bort först. Jag tror att bland de svåraste sakerna som en föräldrer någonsin kan utstå i livet är att dennes barn dör, eller ännu värre att se det kämpa för sitt liv samtidigt som det lider till döds.

Igår insåg jag att jag har ett liv som många av de drabbade kvinnorna skulle dö för, och det som är det mest tragiska är att de troligtvis också kommer att göra det. Helt plötsligt är jag nöjd med mig själv; jag har min hälsa i behåll, hela min familj bredvid min sida och ingen som jag bryr mig är allvarligt sjuk. 5 kilo upp eller ner spelar helt plötsligt ingen roll!