Har ni någonsin funderat på det där med kärlek? Visst är det hemskt? Periodvis kan du vara såååå lycklig att du, hur mycket du än försöker, inte kan radera det fåniga leendet från dina läppar. Du flyger uppe bland molnen och har inga planer på att någonsin komma ner på jorden. Men plötsligt klipps dina vingar av och du faller pladask ner till marken, till den grymma verkligheten, och det känns som att du aldrig kommer att resa dig upp igen. När du inte orkar tycka synd om dig själv längre och har fått nog av smärta så börjar du bygga väggar, bränna broar, du bygger upp en hel armé av odödliga soldater som ska vakta ditt hjärta, och lovar att ingen någonsin kommer att såra dig igen.

MEN, en dag vandrar en helt vanlig person in i ditt liv. Han är inte på något sätt annorlunda från alla andra killar, och sekunden dina ögon ser honom så börjar ditt hjärta att slå fortare. Dina löften om att inte låta någon komma nära dig någonsin igen försvinner upp i rök. Din mur, som tog många sömnlösa nätter och oräkneligt många tårar att bygga, raserar inom loppet av en halv sekund. Och fortare än kvickt bygger du en bro från din brända gräsmatta till hans blomstrande äng. Han gör något riktigt dumt en dag som t.ex. kysser dig och ditt liv är inte ditt eget längre.

Det fånga grinet finner vägen tillbaka till dina läppar, och trots att du dyrt och heligt hade svurit att du aldrig skulle sväva i molen igen (utav rädsla att falla) befinner du dig i himlen åter igen. Kärlek har krupit sig in i din kropp och gjort dig sårbar. Det har öppnat upp dig och du har släppt in någon i ditt inre vilket innebär att den kan tillföra dig maximal skada. Du har givit honom en del av dig. Han frågade inte ens om det, du serverade ditt hjärta på ett fat till honom. I din illusion kommer ni att vara tillsammans för alltid då ni redan har talat om framtiden och diskuterat vad era barn ska heta. Men en otroligt dum fras som t.ex. "vi passar bättre som vänner" krossar ditt liv i miljoner skarpa glasbitar som sticker rakt i ditt hjärta.

Du gråter dig igenom nätterna och kämpar dig igenom dagarna. Du bränner foton och stryker alla datum i kalendern. Du skrattar, ler, älskar och hatar allt på samma gång. Inom dig råder det ett fullbordat kaos. Det gör ont! Och det är inte endast i din fantasi. Det gör ont i ditt hjärta. Det gör ont i din hjärna. Det är en själs-smärta, en kropps-smärta... En riktig tar-sig-in-i-dig-och-river-upp-dig-inifrån-smärta!... INGENTING borde kunna göra det mot dig, särskilt inte kärleken!

Du känner väl henne? Hon, den dära, som kramar om sina böcker hårt och går med nerfälld blick när hon passerar dig i skolans korridorer.
Du har väl hört om henne? Hon, den dära, som som har MVG i alla ämnen och talar inte med någon förutom lärarna och då hon måste redovisa ett arbete.
Du har väl sett henne? Hon, den dära, som på första anblicken är precis som alla andra vanliga tejer, som har jeans och en t-shirt på sig.
Du har väl lagt märke till henne? Hon, den dära, som om du ser henne stå vid sitt skåp och du har skåpet bredvid så kommer att du att vänta tills hon har gått för att hämta eller lämna dina grejer.
Du vet väl vem hon är? Hon, den dära, som du aldrig har förstått dig på för att hon aldrig pratar och eftersom hon alltid stirrar i golvet när du går så har du heller inte kunnat utläsa något i hennes ögon.

Hon, den dära, är tjejen som du tycker exakt ingenting om eftersom hon är en plugghäst som har MVG i allt och inga kompisar överhuvudtaget. Men var lite snäll mot henne och le ett leende om hon skulle råka titta upp när du går förbi för HON är den som kommer göra stor skillnad i världen en dag... när du minst anar det!

Känner du igen någon av dessa jämförelser? Har du kanske själv jämfört din kärlek på något av dessa sätt? Jag har tänkt på detta ett tag och jag har kommit fram till att jag inte vill ha en kärlek som är som en fanclub, för jag vill ha plats med andra människor som t.ex. vänner i mitt liv. Jag vill inte ha en kärlek som blir min terapi; psykologer existerar för en orsak. Jag tror inte på den kärlek som är som luft, för dagens luft är så oren av olika ämnen och jag vill inte ha en förgiftad kärlek. Och jag vill definitivt inte ha en kärlek som är som en obotlig sjukdom; dagens forskare hittar läkemedel till allt som förr i tiden varit obotligt. Vad vill jag då ha undrar ni? Jag skulle vilja påstå att jag vill ha en kärlek som är som en snabbt frossande flod som kommer att skapa en ny väg när den kommer till ett hinder. Det är den sortens kärlek som jag drömmer om!

Och så har jag precis skakat av mig 2009 precis som man skakar av snöflingor från sin axel eller borstar bort en smekning när någon man ogillar har tagit i en. Jag tittar tillbaka på det gångna året och inser att det har varit så olikt alla andra. Tittandes tillbaka på det gångna året så inser jag att jag har vuxit mycket i mig själv. Jag är nästan den person som jag känner att jag vill vara.

 

Detta år har varit ett år av skola, jobb och resor. Skolan har gått utomordentligt bra, mycket av detta har jag att tacka Mirzeta för eftersom hon har skolat in mig i hennes skolsystem som går ut på att inte låta allting vänta till sista sekunden. Innan skrev jag mina uppsatser och tentor sista natten, men numera är jag en redig student som har klart allting ibland flera dagar innan det ska vara inlämnat. Tack Mirzeta! Hela sommaren har jag varit bortrest och skapat minnen som jag aldrig kommer att glömma; för att inte upprepa mig så kan ni helt enkelt läsa inlägget ”Sensommar tankar”.

 

Några nya bekantskaper har kommit in i mitt liv men de har också försvunnit lika snabbt. Jag har hållit fast vid de vänner som jag har trots att det vid ett tillfälle har bringat mig outhärdlig smärta! Men what doesn’t kill you makes you stronger right? Jag har insett att det finns en stor skillnad mellan de personer som alltid är runt dig och de personer som alltid är där!

 

Jag kan med handen på hjärtat säga att det har varit ett mycket gott år. Med några få downs men mestadels ups. Men det är viktigt att komma ihåg att om vi till och från inte fick känna smärta så hade vi heller inte vetat vad lycka är.

 

En sista sak som jag inte kommer att gå in på men som jag ändå vill dra en slutsats om är; Att Gud ger oss aldrig en utmaning som vi inte klarar av, eller en last vi inte klarar av att bära!

 

Med detta sagt stänger jag nu dörren till det som har varit jobbigt i 2009 och med ett högt huvud och självsäkra steg går jag över tröskeln in i 2010!