Ända sedan vi var små barn så har vi fått lära oss att vara oss själva. Vi blev ofta uppmuntrade av de vuxna (föräldrar, skolpersonal, släkt m.m.) att göra det som vi tycker är roligt och är duktiga på. T.ex. om vi var duktiga på att dansa så betalade våra föräldrar för danslektioner och lärarna berömde oss genom att säga hur duktiga vi var. Eller om vi var duktiga på att rita så köpte föräldrarna riktiga målarpapper och pennor tills oss för att öka vår lust att teckna. Vi blev alltid uppmuntrade att vara oss själva även om det stred mot stereotyp-lagarna; det var fullt tillåtet för en kille att leka med dockor och för en tjej att spela fotboll. Nu i efterhand förstår jag att vi endast levde i en fantasivärld.

För tiden gick och vi började allt mer bli integrerade in i samhällets ideal. När vi nådde sjunde klass så ansågs det helt plötsligt vara mesigt om en kille dansade balett, och det var fullständigt oacceptabelt för en tjej att klä sig i baggy-jeans och använda grova ord. Vårt inre barn tystades ner allt mer tills vi till sist blev samhällets robotar och lärde oss leva enligt dess föreskrifter som krävde att tjejer skulle vara mjuka och svaga varelser som senare skulle tas om hand av starka killar. Självklart fanns det de som kämpade för sin rätt och vägrade att anpassa sig till normerna, men de blev snabbt utstötta och umgicks med varandra.

Trots att vi anpassade oss till samhällets regler så bodde det ändå ett barn inom oss alla, och efter gymnasietidens slut var vi alla, helt oförberedda, tvungna att bli vuxna; vi skulle nu göra ett av de svåraste beslut som vi någonsin skulle ta, nämligen vad vi ska göra med resten av vårt liv! Plötsligt fann vi oss tänkandes tillbaka på våra barndomsdrömmar och många av oss bestämde sig för att se till att de går i uppfyllelse, för nu när vi var vuxna fick samhället inte längre tycka till om hur vi skulle vara. Vi började dansa, simma, rita, klättra, plugga (eller vilken dröm det än var som vi hade lämnat bakom oss). Men vi insåg också snabbt att vi lever i en värld som styrs av pengar, så utöver jagandet av våra drömmar var vi tvungna att skaffa oss jobb så att vi har någonting att leva av. Som om inte det var nog, så insåg vi snabbt att om vi ska kunna nå våra drömmar så har vi mycket annat som vi måste lära oss på vägen. Alla dessa "måsten" slussade oss in i en värld av stress där vi var tvungna att lära oss att prioritera och många av oss, däribland jag, prioriterade bort våra drömmar för att orka leva i nuet.

Under all denna tid, barndomstiden inräknad, blev vi bra på många grejer. Själv så blev jag bra på basket när jag var ett barn, därefter på dans när jag började bli äldre och däremellan snappade jag upp många fler förmågor; jag började bli bra på att skriva dikter och texter, läsa böcker för avkopplingens skull, laga mat m.m. Vi finns nu här med all denna talang och kunskap men det känns för att nå dit vi vill nå så finns det alltid någonting mer som måste läras, och just när vi tror att vi har vårt mål inom räckhåll så kommer vi på att det saknas ännu en liten bit. Oavsett hur mycket vi anstränger oss så är det helt enkelt inte tillräckligt. Vissa börjar att jobba ännu hårdare, de blir besatta av att nå sitt mål så mycket att de börjar att förändra sin personlighet, men även när de blir denna "nya" människa som ska hjälpa de att komma dit de vill vara så inser de att det ändå är en bit som saknas. Det är alltid en bit som saknas! Hur mycket vi än försöker, och vad vi än gör, så är det helt enkelt inte tillräckligt.

Så nu vill jag hälsa dig välkommen till en värld där att vara dig själv och att göra ditt bästa helt enkelt inte är tillräckligt!