Och så har man kommit in i ännu en period då man känner att hela världen har bestämt sig för att luta sig mot dig, och axlarna blir så tunga.. Man försöker vara stark men det känns som att ett enda snedsteg skulle kunna få dig att ramla och inte vilja resa dig upp.

Veckan som gått har varit en stressig vecka; tenta, uppsats, jobb, bekymmer och en stel nacke.. Men det har också varit en BRA vecka för att min bästa vän Ajla kom hem från Kreta, för att vara här i två veckor och sedan fortsätta vidare till nästa destination.

Det finns inget bättre än att ha den personen som känner en ut och in, och som kan röra ditt hjärta även från 2000 km avstånd, nära. Det finns inget bättre än O.C och One Tree Hill-maraton dvs. man kollar på så många avsnitt i streck tills man somnar. Och det finns definitivt inget bättre än att sitta i tystnad i 20 minuter och känna att det är det bästa samtalet som man har haft på länge...

Men det finns inget värre än att veta att detta endast är kortvarigt. För någon kväll sen när jag la mig försjunken i min egna lilla värld, den som jag alltid befinner mig i innan jag ska sova så slog det mig att alla människor som jag verkligen bryr mig om (förutom min familj) är för långt bort. Alla de som känner till det mesta som det finns att veta om mig är inte här. De finns inte nära när man behöver hålla deras hand eller bara sitta i tystnad med vetskapen om att en vän sitter 2 meter bort.

Jag låg länge och tyckte synd om mig själv men just då bankade sanningen in några meningar i mitt huvud. Trots avståndet så är det just dessa människor som får mig att le när jag är ledsen och med en vindpust skickar en dos lycka in i mitt sorgsna hjärta. Alla har vi drömmar och min dröm befinner sig just på platsen där jag är. För att de ska uppnå sina drömmar måste de befinna sig på de platserna där de är; där de vill vara! Och det viktiga är inte att träffa de varje dag, att hålla deras hand när man är ledsen eller sitta och titta på film under varma filtar. Det viktiga är inte att ha de nära. Det viktiga är att KÄNNA deras närhet trots att många mil finns mellan oss.

Att vara vänner innebär inte att man aldrig får lov att separera. Det innebär att vara separerade och veta att ingetning kommer att förändras! Vi vet inte vart livet kommer att ta oss och till vilken världsdel, eller planet, våra drömmar kommer att släpa med oss. Men jag vet att jag kommer att bära dessa människor i mitt hjärta, precis som de bär mig i sitt, och att våra barn kommer att växa upp tillsammans och höra historierna om "once upon a time" när vi var unga...

Och helt plötsligt känns mina axlar lättare men tyngden har inte lättat.. Jag har blivit tillräckligt stark för att bära den!

Det finns ett ord som jag helt enkelt inte kan uttala.. Eller, jo det kan jag visst, men det tar mig flera minuter och jag stammar fram det om och om igen tills hela ordet äntligen hittar vägen ut från min mun. Vilket ord är det, undrar ni säkert; Död? Våldtäckt? Lögnare? Nej, ingen av dessa fruktansvärda ord kan jämföras med det som jag har svårt att uttala.. Det är hans namn.

Hans namn är det enda ord som kan få mig att rycka mig ur en dröm och tvinga mig att kväva ett skrik, det enda ord som sänder elektriska chockar genom hela min kropp och en kniv rakt i mitt hjärta och det enda ord som kan väcka rekordmånga minnen till liv inom loppet av en sekund som jag har ansträngt mig i flera år att glömma eller åtminstone att förtränga.

Varje gång jag hör att hans namn ropas ute på gatan, i skolan eller på någon fest så glömmer jag bort att andas. Jag vänder mig panikslaget om i hopp om att få se hans änglalika ansikte, men tyvärr blir jag lika besviken varje gång när jag ser att det är en annan person med hans namn; endast en dålig kopia. En kopia med det förbjudna namnet.

När han kommer upp i ett samtalsämne med vännerna så känner alla, sedan länge, till att han inte får lov att nämnas vid namn. Han refereras helt enkelt till som "han". Självklart talar vi om samma person med det gör det enklare att bära när det inte uttalas högt.

Alla dessa situationer har jag lärt mig att leva med, men det finns alltid de situationer då JAG blir tvungen att uttala hans namn. Jag stänger då mina ögon, tar ett djupt andetag - och två till, ännu djupare, och tänker för mig själv att denna gången ska jag klara av det. Jag tar sats och tvingar ut den första bokstaven men jag kvävs på den andra och börjar kippa efter andan. Efter flera försök, och några minuters stammande, spottar jag till sist ut det. Jag håller tillbaka tårarna medan jag avslutar vilket ärende det än var jag gjorde. Det sista den snälla personen mitt emot mig kommer att fråga mig är om allt är OK? Av rutin kommer jag att pressa fram ett svagt leende och säga ja, därefter kommer jag att vända mig om och näst intill osynligt fälla min första tår. Jag kommer att på första bästa sätt att komma hem och slänga mig på sängen. Jag kommer att dränka min kudde i tårar tills jag till sist blir så utmattad att jag kommer att somna och drömma oroligt om den tid då jag log och uttalade det förbjudna namnet med sådan kärlek som till och med skulle få Cupid att bli avundsjuk!

Ända sedan vi var små barn så har vi fått lära oss att vara oss själva. Vi blev ofta uppmuntrade av de vuxna (föräldrar, skolpersonal, släkt m.m.) att göra det som vi tycker är roligt och är duktiga på. T.ex. om vi var duktiga på att dansa så betalade våra föräldrar för danslektioner och lärarna berömde oss genom att säga hur duktiga vi var. Eller om vi var duktiga på att rita så köpte föräldrarna riktiga målarpapper och pennor tills oss för att öka vår lust att teckna. Vi blev alltid uppmuntrade att vara oss själva även om det stred mot stereotyp-lagarna; det var fullt tillåtet för en kille att leka med dockor och för en tjej att spela fotboll. Nu i efterhand förstår jag att vi endast levde i en fantasivärld.

För tiden gick och vi började allt mer bli integrerade in i samhällets ideal. När vi nådde sjunde klass så ansågs det helt plötsligt vara mesigt om en kille dansade balett, och det var fullständigt oacceptabelt för en tjej att klä sig i baggy-jeans och använda grova ord. Vårt inre barn tystades ner allt mer tills vi till sist blev samhällets robotar och lärde oss leva enligt dess föreskrifter som krävde att tjejer skulle vara mjuka och svaga varelser som senare skulle tas om hand av starka killar. Självklart fanns det de som kämpade för sin rätt och vägrade att anpassa sig till normerna, men de blev snabbt utstötta och umgicks med varandra.

Trots att vi anpassade oss till samhällets regler så bodde det ändå ett barn inom oss alla, och efter gymnasietidens slut var vi alla, helt oförberedda, tvungna att bli vuxna; vi skulle nu göra ett av de svåraste beslut som vi någonsin skulle ta, nämligen vad vi ska göra med resten av vårt liv! Plötsligt fann vi oss tänkandes tillbaka på våra barndomsdrömmar och många av oss bestämde sig för att se till att de går i uppfyllelse, för nu när vi var vuxna fick samhället inte längre tycka till om hur vi skulle vara. Vi började dansa, simma, rita, klättra, plugga (eller vilken dröm det än var som vi hade lämnat bakom oss). Men vi insåg också snabbt att vi lever i en värld som styrs av pengar, så utöver jagandet av våra drömmar var vi tvungna att skaffa oss jobb så att vi har någonting att leva av. Som om inte det var nog, så insåg vi snabbt att om vi ska kunna nå våra drömmar så har vi mycket annat som vi måste lära oss på vägen. Alla dessa "måsten" slussade oss in i en värld av stress där vi var tvungna att lära oss att prioritera och många av oss, däribland jag, prioriterade bort våra drömmar för att orka leva i nuet.

Under all denna tid, barndomstiden inräknad, blev vi bra på många grejer. Själv så blev jag bra på basket när jag var ett barn, därefter på dans när jag började bli äldre och däremellan snappade jag upp många fler förmågor; jag började bli bra på att skriva dikter och texter, läsa böcker för avkopplingens skull, laga mat m.m. Vi finns nu här med all denna talang och kunskap men det känns för att nå dit vi vill nå så finns det alltid någonting mer som måste läras, och just när vi tror att vi har vårt mål inom räckhåll så kommer vi på att det saknas ännu en liten bit. Oavsett hur mycket vi anstränger oss så är det helt enkelt inte tillräckligt. Vissa börjar att jobba ännu hårdare, de blir besatta av att nå sitt mål så mycket att de börjar att förändra sin personlighet, men även när de blir denna "nya" människa som ska hjälpa de att komma dit de vill vara så inser de att det ändå är en bit som saknas. Det är alltid en bit som saknas! Hur mycket vi än försöker, och vad vi än gör, så är det helt enkelt inte tillräckligt.

Så nu vill jag hälsa dig välkommen till en värld där att vara dig själv och att göra ditt bästa helt enkelt inte är tillräckligt!

En dag för lite mer än tre år sedan bestämde sig solen för att skina sina allra, bästa, längsta och lyckligaste strålar på mig. Den allsmäktige tillät mig att erfara en sådan kärlek som jag kommer att minnas hela mitt liv...

För första gången i mina, då, nästan 20 år kände jag att jag verkligen älskade. Bilden av denna killen var som graverad i min näthinna, jag såg honom vart jag än gick. När jag inte var med honom letade jag efter något som påminde om honom i alla andra människor; hans ögon, hans mun eller hans lukt, men allt var förgäves för ingen skulle någonsin kunna ha så vackra ögon, mysig mun eller lukta bättre än honom. Varje cell i min kropp hade ristat in bokstaven "D" - för det var första bokstaven i hans namn. Varje slag som mitt hjärta slog skrek hans namn till min hjärna. Varje sekund jag tillbringade borta från honom kändes som en hel evighet. Varje beröring skickade elektriska stötar genom min kropp. Han var min första riktiga kärlek, mitt allt!

Jag älskade hur mitt hjärta hoppade till varje gång telefonen ringde och hur brett mina läppar log när jag såg hans namn på min skärm. Jag älskade hur bara tanken på honom kunde få mig att känna en känsla av saknad samtidigt som den spred fjärilar i min mage. Men mest av allt älskade jag hur hans ord kunde sjunga som en kör av änglar i mitt huvud när jag mådde dåligt och guida mig till ljuset genom den mörka tunneln, alla gånger...

...alla gånger förutom en! Just den där gången när livet spelade mig ett spratt, när ett fel ord raserade allt, när omständigheterna tvingade oss att göra slut... När min sol gömde sig bakom de stora svara molnen för alltid! Det kändes som att någon hade plockat upp mig från min underbart vackra äng och slängt ner min i en oändligt lång tunnel utan ljus. Ensam vandrade jag genom denna tunnel, först höll jag fast vid den där minimala strimman av hopp och började springa genom tunneln; jag gjorde allt för att nå ljuset igen. Strax insåg jag att detta var lönlöst och jag började sakta gå framåt tills jag till sist rörde mig i snigelfart. Jag insåg att jag aldrig skulle hitta till ljuset och lät mörkret svälja mig. Varje hand som försökte resa mig upp sköt jag iväg, varje beröring av människor kändes som knytnävsslag för att de kom inte från honom. Till sist började jag hallucinera och lyckades lura mig själv att jag såg några solstrålar, och det gjorde jag i en ny kille.

Jag sprang mot dessa och höll fast vid dem allt vad jag kunde, men efter ett år insåg jag att det är endast det, det skulle förbli; några enstaka solstrålar som inte värmde ordentligt. Jag övertygades om att det var inget att hålla fast vid och sköts tillbaka till min verklighet; till min mörka tunnel utan slut. Nu efter tre års vandrande så ser jag ljuset, jag har satt mig själv i skuggan inne i tunneln, bara några enstaka steg från ljuset. Varför? Jo, för att jag är rädd för att älska, för att älska på det sättet som jag älskade HONOM! Att ge bort hela mitt hjärta, mitt allt, till någon är någonting som jag inte vet om jag någonsin kommer att vara kapabel till. Istället sitter jag är i skuggan och tittar på de ställen där solen skiner och minns när min egen sol sken så starkt. Jag tillåter mig även ibland att känna några få varma solstrålar medan jag åter och åter igen ställer mig frågan; kommer min sol någonsin att skina så starkt igen?


Detta inlägget är dedicerat till honom... Till killen som har lämnat ett oförglömligt spår i mitt liv!

Jag minns när jag var en liten flicka, endast 7 år gammal, så brukade min pappa komma in i mitt rum, pussa mig god natt och säga "god natt min prinssesa". Strax efter att han lämnade rummet så kom mamma in och läste sagor för mig; Askungen, Törnrosa, Snövit och så vidare. Varje natt brukade jag drömma mig bort till den dag då jag blir äldre och min prins kommer på den vita hästen och tar mig till sitt stora slott. Jag blir klädd i den vackraste vita klänningen som jag någonsin har sett och vi dansar till allas beundran på vår bröllopsdag. Och vi lever lyckliga i alla våra dagar...

Nyligen, 16 år senare, så träffade jag min prins. Han kom inte på en vit häst utan i en röd peugeot och han bor inte i ett slott utan i en väldigt fin tvåa. Han har allt som jag någonsin kan önska mig; han ser bra ut, han är snäll och omtänksam, han får mitt hjärta att slå fortare eller att hoppa över ett slag och han behandlar mig som just en prinsessa. Idag borde vi ha ett seriöst förhållande, gått ut tillsammans och haft roligt tillsammans tills en viss tid hade passerat och vi hade flyttat ihop tillsammans. Därefter skulle vi gifta oss, köpa ett hus och leva lyckliga i alla våra dagar. Idag skulle ha varit början på resten av våra liv tillsammans...

...Men idag blev dagen då jag let him go! Visst är han killen som mina oskyldiga barnögon hade dött för, han är killen som jag har drömt om så långt tillbaka som jag kan minnas. Självklart var jag tvungen att förföra honom och utforska honom närmare, för när ens dröm äntligen blir sann så släpper man den inte ur sikte så lätt. Och så kom då dagen då han också insåg att jag var hans prinssesa. Den dagen skulle ha varit den lyckligaste i mitt liv, men varför kändes allting så fel? Barnet inom mig vägrade dock att släppa taget om sin prins och jag försökte att tvinga på någonting som jag, idag, insåg inte är menat att vara.

När jag tänker på min framtid så tänker jag inte på den perfekta killen, det perfekta jobbet och det perfekta huset. Jag tänker på killen som kommer att älska mig över allt annat men ändå att utmana mig och ibland inte att dela samma åsikt med mig. Jag tänker på den medelklassiga tvåplans villan i ett lugnt område. Och jag tänker på mig själv som lärare som kommer att sprida ljus i elevernas tillvaro.

Jag har nu blivit en ung kvinna som fått sitt inre barns dröm att gå i uppfyllelse, men vänt den ryggen. Jag har vuxit i mig själv tillräckligt mycket för att släppa taget om något som jag känner inte är menat att vara. Jag har insett att drömmar kan och får lov att ändras!

I natt grät jag. Tårar rann sakta nerför mina kinder men det var ingen som kunde urskilja dem. För att jag stod i regnet. Vi har så mycket gemensamt, regnet och jag; när vi gråter så är det nästintill omöjligt att sluta. Det kändes som att varje gång en regndroppe piskade mot mitt ansikte så bröt mitt hjärta i ännu en bit. Jag kan inte ens börja förklara hur ont det gör, hur smärtan väller upp så starkt i mitt hjärta tills jag får svårt att andas. Vad gör man? När man känner att allt hopp har försvunnit och du har inte en enda själ att vända dig till? Eller när det gör så ont att man önskar att allt som händer endast är en dröm, att du sover... Men du inser snabbt att allt händer på riktigt.

Jag tänkte på allting när jag satt på min veranda och lät regnet skölja över mig. Den första tanken som slog mig är den som alla andra också ställer vid en sån här tidpunkt; varför jag? Är det inte frågan som alla människor någon gång ställer, men som aldrig kommer att få ett svar.

Kan vi verkligen rå för vad vi känner ibland? Kan vi rå för att den obeskrivliga kärlek vi känner för någon kan ändras till outhärdlig smärta på endast några sekunder? Kan vi ändra det faktum att det är svårt att kämpa sig igenom smärtan när minnena spelas i vår hjärna, trots att vi försöker blunda och titta bort?

Jag har alltid varit den sortens människa som har klarat mig genom de värsta tiderna alldeles själv, för ensam är ju starkast. Men för många människor, och ibland även för mig, är den värsta känslan som existerar: känslan av att vara ensam. Den är värre än någon fysisk smärta som vi kan tänka oss. Det är en känsla av tomhet. Ensamhet är den enda känslan som det känns meningslöst att försöka bekämpa. Det känns som att den tar över mig ibland. Den kryper sig in i mitt hjärta och blir ett med mig, och oavsett vart jag går så följer den mig som min skugga. Endast ett fåtal människor kommer att se in i mina ögon och titta rakt in i min själ. De kommer att se min smärta, min inre strid; de kommer att se allt. Men det som mest kommer att sticka ut, det som de flesta människor kommer att se, är min mask. Min mask av falska leenden. Falska leenden som jag väljer på morgonen på samma sätt som jag väljer kläder; det känns som att jag känner till och har använt varje falskt leende som existerar.

Jag vill bara ha tillbaka mitt hjärta i en bit igen, att känna glädje och lycka och kunna andas lättare. Jag vill också vara älskad för vem jag är och känd för vad jag kan göra. Det finns många saker som jag är ivrig att lära mig och många frågor som jag vill ha svar på. Allt från varför himlen är blå till varför gravitationen är just 9,82 Newton? Med hjälp av vetenskap, undersökningar och tålamod kommer jag kanske att få svaret på dem en dag. Men det finns en fråga som jag alltid kommer att undra över men aldrig kommer att få svaret på...

Alla har vi något i vårt förflutna som vi vägrar släppa taget om, många gånger handlar detta om gamla förhållanden. Även flera år efter att det har tagit slut när det inte gör ont längre, när man inte längre tänker på personen förutom när han kommer upp i ett samtal med kompisarna och man tror sig vara helt och hållet över det... Så träffar man en ny kille/tjej som verkligen har allt man någonsin har önskat sig; personen ser bra ut, den är snäll mot dig, den behandlar dig med alla den respekt som du förtjänar att bli behandlad med.. Den är helt enkelt perfekt!

Tyvärr har jag sett det ofta hos andra, och även upplevt det själv, att det är just när man inser att man har en alldeles underbar och unik människa bredvid sig, som är redo att älska dig och ge upp allt för dig, som man tar till flykt. Denna flykt går inte att förklara, det är inte ett beslut som man tar, det är en instinkt. En instinkt som skriker inom varje cell i din kropp, som skickar upp minnesbilder i hjärnan som spelas upp för dig om och om igen. Minnesbilder av ditt förra misslyckade förhållande där precis allting gick fel; personen var otrogen mot dig, den var självupptagen och umgicks med dig endast när de kände för det, den visade ingen respekt för dig och fick dig att gråta miljontals tårar. Alla dessa minnen ser du klart och tydligt framför dina ögon tills du till sist börjar minnas smärtan av hur det kändes när ditt hjärta krossades i miljontals bitar och du var tvungen att gråtande ljuga för dig själv i hopp om att kunna få åtminstone några timmars sömn innan du gick upp på morgonen för att prova dagens falska leende som skulle lura alla att du mådde bra, och du visste att sekunden du gick över tröskeln till ditt hem så skulle du slänga dig gråtandes på sängen..

Hela din kropp fortsätter att mata dig med dessa fruktansvärda minnen och känslor tills de har övertygat ditt starckars hjärta att kapitulera, för ALLA är lika dana; änglar i början och när de har fått dig på fall så blir de demoner. Och detta är inte något som händer en gång, utan denna process upprepas varje gång du träffar en ny person som du känner att du skulle kunna tycka om och ha det bra med. Men det kommer en dag då DU, precis som jag, måste ställa ner foten och säga att det får vara nog. Vi måste lära oss att verkligen släppa taget om det förflutna. Det finns ingenting som garanterar oss att det nya förhållandet kommer att vara ideellt, det finns ingenting som antyder att det inte kommer att sluta lika dant som det förra och det finns absolut ingenting som lovar att vi inte, åter igen, kommer att gråta tillräckligt många tårar för att dränka ett helt land. Men det finns heller ingenting som säger att det inte kommer att utvecklas till något som är alldeles underbart, något som du har väntat så länge på, något som kommer att vara värt all den smärta och alla tårar som du har gråtit tidigare.

I livet finns det inget som man kan veta med all säkerhet, vi är inte ens lovade morgondagen men det enda som jag kan garantera både er och mig själv är att vi missar 100% av alla de chanser som vi inte tar. Så träng tillbaka det förflutna precis dit det tillhör; i det förflutna. Låt inte en människa förstöra allt ditt hopp om att hitta kärleken, låt inte rädslan för att bli sårad stå i vägen för din lycka. Kom ihåg att vi växer i smärta och att om det inte fanns något ont i världen så hade vi heller inte vetat vad som är gott. Så se den där människan som står bredvid dig, redo att älska dig, in i ögonen och ge den en chans!

Och så har jag läst ännu en artikel om ungdomskulturen idag; hur rökning och drickande har krupit sig allt längre ner i åldrarna, hur abort har blivit mycket vanligt bland unga tjejer, hur könssjukdomar sprids i allt större omfattning och kondom används i allt mindre utsträckning... Denna listan kan göras oändligt lång. Detta är dock något som ni säkerligen har hört många gånger innan. Varför tar jag då upp detta ämne? Jo, för att dessa artiklar handlar om ungdomar, främst unga tjejer, som är ca 12-14 år gamla; de är inte ens byxmyndiga men ändå beter de sig som om de vore vuxna, 30 år gamla kvinnor.

Jag blir alltid lika frustrerad när jag läser artiklar som den som jag läste imorse. Det gör ont i hjärtat att tänka tillbaka på min egen barndom/ungdom och inse att när jag var 12 år gammal så jagade jag fortfarande mina kompisar på skolgården och en och annan gång även lekte kurragömma. På min tid umgicks vi hemma hos varandra och spelade pogs och bildade egna Spice Girls grupper och försökte efterlikna dem genom att dansa som de gjorde i sina videos. Att gå ut en runda på stan med sina vänner var något som var tillåtet någon enstaka gång i månaden, och då skulle det vara under dagtid och man skulle vara hemma senast klockan fyra på eftermiddagen.

Hur kunde denna förändring ske på så kort tid?
Jag själv anser att vi idag lever i en värld som förespråkar sex på varje hörn. Nästa gång du tittar på TV och ser en reklam om shampo, lägg då märke till hur man oftast ser en kvinna som mer eller mindre stönar i duschen medan hon tvättar håret, vad är det man då säljer egentligen; shampo eller sex? När du står på busstationen och väntar på att din buss ska komma, se då på affischerna som är upphängda och försök se bortom själva varumärket som säljs; lägg märke till de halvnakna kvinnorna och männen som har de perfekta kroppsformerna och inte ett enda hårstrå på kroppen. (Det är skrämmande vad man kan åstadkomma med program som photoshop idag!) Försök se bortom själva varumärket som reklameras både på affischer och TV, lägg istället märke till vilka signaler det skickar till vårt undermedvetna; det sprider nämligen ett "perfekt", sexuelt, size zero ideal. När detta är allt som barn/ungdomar ser runt omkring sig idag är det då konstigt att de unga allt oftare blir offer för anorexia och bulumi? Är det så svårt att förstå att när sexuella meddelanden finns överallt så kommer sexdebuten att komma mycket tidigt (långt innan barn själva är mogna för det)?...

Jag skulle gärna vilja lyfta ett finger och ge lite kritik åt föräldrarna som inte håller koll på sina barn, och visst finns det föräldrar som förtjänar kritiken. Men jag vet själv att när man kommer in i puberteten så spelar det ingen roll vad föräldrarna säger för att man själv vet bäst (trots att man många gånger har såååå fel) och det spelar mycket större roll vad kompisarna säger. Många som inte uvecklat en stark självkänsla under barndomen faller lätt för grupptryck och därmed ger sig in i en ohälsosam livsstil för att få vara med "i gänget".

Dagens barn är helt enkelt inte barn, de är små vuxna människor som tyvärr inte kan tänka som en vuxen människa och därför heller inte se konsekvenserna av sina handligar lika klart som en vuxen skulle göra. Det gör mig ont att behöva se dessa "små vuxna" idag, men det som verkligen bryter mitt hjärta är att jag inte kan göra något åt det!

"Han var otrogen mot mig, jag kommer aldrig att förlåta honom", "hon snackade skit om mig bakom min rygg, jag kommer aldrig att förlåta henne", "de lämnade mig i sticket för att rädda sitt eget skinn, jag kommer aldrig att förlåta dem"... Jag vet inte hur många gånger jag har hört dessa orden, men det ironiska med alla, och jag menar exakt ALLA, människor som har uttalat dem har suttit och fikat med just de personersna som de 'aldrig skulle förlåta' efter att en viss tid har passerat.. 2 dagar, 2 veckor, 2 månader eller 2 år.. Det spelar ingen roll hur lång tid som har passerat, faktum är att man inte glömmer men man förlåter och går vidare.

Men kan man verkligen förlåta vilket svek som helst? Kan man förlåta en våldtäcksman som har förstört resten av ens liv, som har fått en att drömma mardrömmar varje natt flera år i rad tills man äntligen lyckas dämpa de med regelbunden terapi? Kan man förlåta personen som har fått något så vackert som sex ska vara att verka så smutsigt, som har gjort att man aldrig kommer att våga lita på en kille igen och få panikångest varje gång någon man kommer för nära?
Kan man verkligen förlåta ständig misshandel av sina föräldrar, de människor som det sägs ska älska dig mest av alla, som har fått dig att känna ständig skräck i den tillvaro som ska vara den tryggaste och som har tvingat dig att ljuga för vänner, skolkamrater och skolpersonal om och om igen? Och när någon äntligen inser vad som pågår så vågar du inte lita på din fosterfamilj och du blir ständigt förflyttad mellan olika hem tills du möter en god själ till fostermamma som räcker en hjälpande hand och får dig att våga lita på någon igen, men ändå inte 100% för du vet inte vem som kan gömma sig bakom masken... Kan man förlåta personen som har orsakat allt det här?

Hur förlåter man människor som påstår att de älskar dig men vars handlingar om och om igen bevisar motsatsen? Hur förlåter man någon som har fått dig att gråta dig till sömns varje natt flera år i rad och som är persifioneringen av din mardröm? Hur förlåter man det oförlåtliga?

'Bara för att man förlåter så betyder det inte att man glömmer' - detta trodde jag på med hela mitt hjärta innan och jag hade en stark tro på att ALLTING kan förlåtas. Men orden i artikeln "Ingen tror att mamma slår" som jag läste i tidningen Metro för cirka en vecka sedan ekar fortfarande i mitt huvud, och jag har insett att vissa saker går helt enkelt inte att förlåta...

Fråga: Hur förlåter man det oförlåtliga?
Svar: Man gör det inte!!

Sommaren är perioden under året då man får tid att göra allt som man länge längtat efter men inte har hunnit eller haft ork till. Men så här på sensommaren väcks det många tankar som får mig att undra vad om verkligen är viktigt här i livet.

Just denna sommaren har varit mycket händelserik i mitt liv; min kusin från USA har varit på besök och tillsammans har vi åkt Skandinavien runt, kort därfter åkte jag iväg på en nästan fyra veckor lång semster med mina föräldrar som gjorde så att jag åkte genom halva Europa, stannade till på en underbart vacker sjö i Slovenien, upplevede och såg saker i hela forna Jugoslavien och åkte en sväng om till Grekland en vecka för att sola och bada. Som om detta inte var nog väntar en tio-dagar-lång Kreta resa snart.

Allt detta har fått mig att börja tänka.. Alla har vi mål i livet, många av dessa går ut på att se och uppleva saker runt om i hela världen, men vad har detta för betydelse egentligen? Om 100 år, år 2109, när jag inte längre finns och min kropp ruttnar bort i en kista under jord, vad spelar det för roll om jag har sett det lutande tornet i Pisa eller sett Niagara fallet från både Kanadas och USAs sida? Spelar det någon roll om jag var redovisningsekonom för ett stort företag eller var hemmafru? Och vad spelar det för roll om jag bar de 'rätta' kläderna och lyssnade på den 'rätta' musiken? Inget av detta kommer att spela någon roll för att jag kommer inte att vara vid liv för att berätta om det. Just i de stunderna när jag varit på dessa platserna gav det mig en känsla av lycka och av självuppfyllelse, men dessa är känslor som bara varar för stunden, för endast några dagar efter att jag har lämnat dessa platserna så har de blivit, och kommer för alltid att förbli, endast ett minne.

Så är detta verkligen vad vi lever för idag? För att skapa minnen, som inte har någon annan funktion än att endast förbli ett minne? Visst kan detta vara bra, men jag har under sommarens gång insett vad som är viktigare än att samla minnen och fylla mig själv med känslor av lycka och uppnådd strävan.. Det är nämligen att göra andra personer glada och få de att må bra, särskilt personer som kommer att efterleva oss.. Att t.ex. ha kramat ett barn när det känt sig ensamt och trott att det inte finns någon som bryr sig om dem här i världen, fått någon att skratta när den trodde att den aldrig skulle le igen eller att hjälpa en människa uppnå dess dröm i livet när de trodde att den var bortom alla chanser att bli sann.. Detta är verkligen vad som är värt att leva för! För om jag dör och vet att jag berört endast en människa på denna jord, på något sätt, genom ett uppmuntrande ord eller en hjälpande hand, fått de att torka bort en tår från kinden eller fått de att uppfatta det de trodde att de aldrig skulle förstå, så kommer jag att dö med ett leende på mina läppar!

Alla har vi någon händelse, något minne från det förflutna som regelbundet smyger sig ut och förföljer oss som en skugga. Kanske är det ett förhållande som har gått fel som kommer tillbaka och jagar dig när du börjar minnas allt det goda som ni varit igenom. Kanske är det något smärtsamt, som att du har blivit utnyttjad på något sätt, som kommer tillbaka och förföjer den när du minst vill att den ska göra så. Eller kanske är det något som du själv har bestämt att du behöver lämna bakom dig trots att det har gjort ont, och det förföljer dig när du ser tillbaka och tänker "tänk om".

Visst är det väldigt enkelt att tänka på allt det goda som har funnits i ett förhållande, alla gånger man låg och mös när man kollat på film, alla gånger man har hållit handen på stan och haft kuddkrig följt av miljoner pussar. Men när ett sådant förflutet kommer tillbaka för att jaga er kom ihåg att det finns en orsak till varför den personen inte finns i ert liv idag. Tänk på alla de hemska grejer till gjorde slutet, alla gånger du har blivit sviken och gråtit dig till sömns över denna person och... put the skeleton back in the closet!
Om ett hemskt minne från ditt förflutna kommer tillbaka för att jaga dig, något hemskt som har hänt som du inte talar med någon om, och hur snabbt du än springer och så hinner det alltid ikapp dig. Vänd dig då om, se denna smärta rakt i ögonen, påminn dig själv om alla de bra sakerna du har i ditt liv; familj, vänner, skola, jobb.. vad det än är som gör dig lycklig och... put the skeleton back in the closet!
"Tänk om" är de orden regelbundet var genom allas huvud. Har du någonsin bestämt dig för att lämna någon eller något bakom dig trots att det har gjort ont. Kanske en pojkvän, flickvän eller kompis som har har ansett inte är bra för dig och du bestämde dig själv för att blita ihop och lämna denna personen bakom dig. Och regelbundet har du sett tillbaka på detta beslut och tänkt vad hade hänt om jag inte hade tagit detta beslut, se då tillbaka och kom ihåg alla orsaker som tvingade dig att ta detta smärtsamma beslut och... put the skeleton back in the closet!

Vad det än gäller; förlorad kärlek, byte av jobb, smärtsamma minnen eller vad det än är som ni har skjutit åt sidan och bestämt er för att aldrig tänka på igen.. När dessa minnen kommer tillbaka för att jaga er (för det gör de förr eller senare) titta då tillbaka och kom ihåg varför situationen blev som det blev och... PUT THE SKELETONS BACK IN THE CLOSET!

Under de senaste dagarna har jag haft mycket funderingar kring människor som har vandrat ut och in ur mitt liv, och jag är säker på att alla kan relatera till detta t.ex. att ni har haft vänner som ni umgåtts med i flera år och trott att ingenting någonsin kommer att kunna separera er och så har ni bråkat över en småsak och gått era separata vägar. Det samma gäller släktingar, jobbkamrater, pojkvänner, flickvänner, syskon.. ja vem det än är som har betytt något för er och som ni trodde för alltid skulle finnas vid er sida men som plötsligt har försvunnit ur ert liv.

Många av er har säkert, precis som jag, stängt in er själva och varken vågat eller velat släppa in någon ny person i ert liv och hjärta eftersom den enda tanken som har snurrat i ert huvud är "när kommer han/hon att lämna mig?". Visst har saknaden efter dessa människor gjort ont? Visst har ni tänkt tanken 'om alla dessa människor har lämnat mig, försvunnit ur mitt liv, så kan det väl inte vara fel på de, det måste vara fel på mig?'. Visst har ni också någon gång kommit till en punkt där ni har förstått att alla som ni bryr er om förr eller senare kommer att såra er, det enda som ni behövde avgöra är vem som är värd smärtan. Rätt??

Feeeeeel! Säkerligen är det så att många personer har gått in ur våra liv men det är en naturlig process. Kanske är det meningen att vi ska tillbringa vissa tidpunkter i våra liv med vissa människor och sedan gå vidare. Men jag har dock kommit fram till en slutsats och låt mig illustrera det genom ett exempel! Jag har en vän, en bästa vän kan man säga, som vet i princip allt som det finns att veta om mig. Denna tjej kan läsa, det annars väldigt hemlighetsfulla och stängda, mig som en öppen bok och känner mig så bra att hon vet vilka beslut jag kommer att fatta innan jag själv har tagit besluten. Denna jobbar för tillfället utomlands och bor mer än 2000 km bort från mig, men trots att hon är så långt borta och jag inte kan känna hennes fysiska närvaro så finns hon alltid där för mig i både gott och ont genom mail, sms eller helt enkelt ett kort telefonsamtal. Jag tänker inte nämna henne vid namn, men hon känner sig säkert träffad när hon läser detta.. Denna tjej har alla anledningar i världen att sakta men säkert glida ifrån mig och försvinna ur mitt liv (som så många andra tidigare har gjort) men hon håller fast vid mig med ett järngrepp och hittar alla möjliga sätt att finnas i mitt liv. Så som ni kan förstå; de människor som vill lämna oss kommer att hitta orsaker att göra det, men de som verkligen bryr sig om oss kommer att hitta ett sätt att stanna.

Så för att kort och gott en gång till försäkra att ni har förstått min ståndpunkt; Den som inte vill hittar en orsak, den som vill hittar ett sätt! Och detta gäller inte endast relationer utan allt annat i livet, keep that in mind!