Många gånger, oavsett om jag har talat med nya bekanta eller gamla vänner, så har jag kommit på mig själv att jag rabblar min livshistoria. Ännu fler gånger har jag själv lyssnat då andra har berättat om sitt liv för mig.

Vi delar med oss av våra glädjande studenter så som en rolig fest som vi kommer ihåg eller det allra första kärleksruset som vi erfarade. Vi delar med oss av roliga stunder som t.ex. något citat som vi har hört som har fått oss att skratta eller något roligt skämt som vi nyligen har hört. Vi berättar stolt om våra familjer; om våra föräldrar och vad de utbildar sig till eller jobbar med och om våra syskon; vad de heter och hur gamla de är.

Människorna i vår omgivning bildar sin uppfattning om oss utifrån det som vi berättar och det som vi visar upp för dem. De kan uppfatta oss som roliga skojiga om vi skrattar och skojar med dem. De kan uppfatta oss som allvarliga om vi inte bjuder på ett leende och endast pratar om allvarliga saker. Osv.

Men det finns allid en sida av oss själva som vi inte visar upp för vår omgivning. Där döljer vi våra mörkaste hemligheter och våra djupaste sorger. Det är helt enkelt saker som vi inte pratar om.

Människor har en tendens att lyssna och döma utifrån det de ser och hör, men de har inte ambitionen att titta bakom fasaden och utforska det som döljer sig bakom leendet; det man finner bland de osagda orden. För det jag inte säger är den mest personliga och viktiga del av min själ, och när du har funnit och accepterat den så har du vunnit en livslång relation med mig. För det jag inte säger kommer min mun aldrig att säga, du kommer helt enkelt att ha kämpat för att få komma mig så pass nära att förstå hela mig inkluderat den mest personliga del som aldrig talas men som alltid finns där och påverkat varenda tanke jag har och varje steg som jag tar.