Våren har, i detta kyliga vinterland, absolut inte kommit inpå tröskeln än men ändå ser jag nyförälskade människor överallt. De går och håller handen i stan, myser med en kopp varm choklad på fikaställen och helt enkelt ser på varandra på ett sådant sätt som säger att ingenting någonsin kommer att skilja dem åt. Jag kan tänka mig att det är riktigt mysigt att ha en kärlek som kan hålla en varm i det iskalla vädret som vi har numera. En av dessa alldeles nyförälskade människor är en av mina vänner och häromdagen satt hon och drog paralleller med sin kärlek. Vid närmare eftertanke så insåg jag att det är så de flesta människor skulle förklara sin kärlek, ungefär så här låter det:

Vår kärlek är som en fanclub som endast har två medlemmar, vi är besatta av varandra.

Hans/hennes kärlek är min terapi.

Hans/hennes kärlek är som luft, utan den skulle jag inte kunna andas.

Vår kärlek är en obotlig sjukdom som vi båda lider av.

osv.

Det finns ett ord som jag helt enkelt inte kan uttala.. Eller, jo det kan jag visst, men det tar mig flera minuter och jag stammar fram det om och om igen tills hela ordet äntligen hittar vägen ut från min mun. Vilket ord är det, undrar ni säkert; Död? Våldtäckt? Lögnare? Nej, ingen av dessa fruktansvärda ord kan jämföras med det som jag har svårt att uttala.. Det är hans namn.

Hans namn är det enda ord som kan få mig att rycka mig ur en dröm och tvinga mig att kväva ett skrik, det enda ord som sänder elektriska chockar genom hela min kropp och en kniv rakt i mitt hjärta och det enda ord som kan väcka rekordmånga minnen till liv inom loppet av en sekund som jag har ansträngt mig i flera år att glömma eller åtminstone att förtränga.

Varje gång jag hör att hans namn ropas ute på gatan, i skolan eller på någon fest så glömmer jag bort att andas. Jag vänder mig panikslaget om i hopp om att få se hans änglalika ansikte, men tyvärr blir jag lika besviken varje gång när jag ser att det är en annan person med hans namn; endast en dålig kopia. En kopia med det förbjudna namnet.

När han kommer upp i ett samtalsämne med vännerna så känner alla, sedan länge, till att han inte får lov att nämnas vid namn. Han refereras helt enkelt till som "han". Självklart talar vi om samma person med det gör det enklare att bära när det inte uttalas högt.

Alla dessa situationer har jag lärt mig att leva med, men det finns alltid de situationer då JAG blir tvungen att uttala hans namn. Jag stänger då mina ögon, tar ett djupt andetag - och två till, ännu djupare, och tänker för mig själv att denna gången ska jag klara av det. Jag tar sats och tvingar ut den första bokstaven men jag kvävs på den andra och börjar kippa efter andan. Efter flera försök, och några minuters stammande, spottar jag till sist ut det. Jag håller tillbaka tårarna medan jag avslutar vilket ärende det än var jag gjorde. Det sista den snälla personen mitt emot mig kommer att fråga mig är om allt är OK? Av rutin kommer jag att pressa fram ett svagt leende och säga ja, därefter kommer jag att vända mig om och näst intill osynligt fälla min första tår. Jag kommer att på första bästa sätt att komma hem och slänga mig på sängen. Jag kommer att dränka min kudde i tårar tills jag till sist blir så utmattad att jag kommer att somna och drömma oroligt om den tid då jag log och uttalade det förbjudna namnet med sådan kärlek som till och med skulle få Cupid att bli avundsjuk!

En dag för lite mer än tre år sedan bestämde sig solen för att skina sina allra, bästa, längsta och lyckligaste strålar på mig. Den allsmäktige tillät mig att erfara en sådan kärlek som jag kommer att minnas hela mitt liv...

För första gången i mina, då, nästan 20 år kände jag att jag verkligen älskade. Bilden av denna killen var som graverad i min näthinna, jag såg honom vart jag än gick. När jag inte var med honom letade jag efter något som påminde om honom i alla andra människor; hans ögon, hans mun eller hans lukt, men allt var förgäves för ingen skulle någonsin kunna ha så vackra ögon, mysig mun eller lukta bättre än honom. Varje cell i min kropp hade ristat in bokstaven "D" - för det var första bokstaven i hans namn. Varje slag som mitt hjärta slog skrek hans namn till min hjärna. Varje sekund jag tillbringade borta från honom kändes som en hel evighet. Varje beröring skickade elektriska stötar genom min kropp. Han var min första riktiga kärlek, mitt allt!

Jag älskade hur mitt hjärta hoppade till varje gång telefonen ringde och hur brett mina läppar log när jag såg hans namn på min skärm. Jag älskade hur bara tanken på honom kunde få mig att känna en känsla av saknad samtidigt som den spred fjärilar i min mage. Men mest av allt älskade jag hur hans ord kunde sjunga som en kör av änglar i mitt huvud när jag mådde dåligt och guida mig till ljuset genom den mörka tunneln, alla gånger...

...alla gånger förutom en! Just den där gången när livet spelade mig ett spratt, när ett fel ord raserade allt, när omständigheterna tvingade oss att göra slut... När min sol gömde sig bakom de stora svara molnen för alltid! Det kändes som att någon hade plockat upp mig från min underbart vackra äng och slängt ner min i en oändligt lång tunnel utan ljus. Ensam vandrade jag genom denna tunnel, först höll jag fast vid den där minimala strimman av hopp och började springa genom tunneln; jag gjorde allt för att nå ljuset igen. Strax insåg jag att detta var lönlöst och jag började sakta gå framåt tills jag till sist rörde mig i snigelfart. Jag insåg att jag aldrig skulle hitta till ljuset och lät mörkret svälja mig. Varje hand som försökte resa mig upp sköt jag iväg, varje beröring av människor kändes som knytnävsslag för att de kom inte från honom. Till sist började jag hallucinera och lyckades lura mig själv att jag såg några solstrålar, och det gjorde jag i en ny kille.

Jag sprang mot dessa och höll fast vid dem allt vad jag kunde, men efter ett år insåg jag att det är endast det, det skulle förbli; några enstaka solstrålar som inte värmde ordentligt. Jag övertygades om att det var inget att hålla fast vid och sköts tillbaka till min verklighet; till min mörka tunnel utan slut. Nu efter tre års vandrande så ser jag ljuset, jag har satt mig själv i skuggan inne i tunneln, bara några enstaka steg från ljuset. Varför? Jo, för att jag är rädd för att älska, för att älska på det sättet som jag älskade HONOM! Att ge bort hela mitt hjärta, mitt allt, till någon är någonting som jag inte vet om jag någonsin kommer att vara kapabel till. Istället sitter jag är i skuggan och tittar på de ställen där solen skiner och minns när min egen sol sken så starkt. Jag tillåter mig även ibland att känna några få varma solstrålar medan jag åter och åter igen ställer mig frågan; kommer min sol någonsin att skina så starkt igen?


Detta inlägget är dedicerat till honom... Till killen som har lämnat ett oförglömligt spår i mitt liv!

I natt grät jag. Tårar rann sakta nerför mina kinder men det var ingen som kunde urskilja dem. För att jag stod i regnet. Vi har så mycket gemensamt, regnet och jag; när vi gråter så är det nästintill omöjligt att sluta. Det kändes som att varje gång en regndroppe piskade mot mitt ansikte så bröt mitt hjärta i ännu en bit. Jag kan inte ens börja förklara hur ont det gör, hur smärtan väller upp så starkt i mitt hjärta tills jag får svårt att andas. Vad gör man? När man känner att allt hopp har försvunnit och du har inte en enda själ att vända dig till? Eller när det gör så ont att man önskar att allt som händer endast är en dröm, att du sover... Men du inser snabbt att allt händer på riktigt.

Jag tänkte på allting när jag satt på min veranda och lät regnet skölja över mig. Den första tanken som slog mig är den som alla andra också ställer vid en sån här tidpunkt; varför jag? Är det inte frågan som alla människor någon gång ställer, men som aldrig kommer att få ett svar.

Kan vi verkligen rå för vad vi känner ibland? Kan vi rå för att den obeskrivliga kärlek vi känner för någon kan ändras till outhärdlig smärta på endast några sekunder? Kan vi ändra det faktum att det är svårt att kämpa sig igenom smärtan när minnena spelas i vår hjärna, trots att vi försöker blunda och titta bort?

Jag har alltid varit den sortens människa som har klarat mig genom de värsta tiderna alldeles själv, för ensam är ju starkast. Men för många människor, och ibland även för mig, är den värsta känslan som existerar: känslan av att vara ensam. Den är värre än någon fysisk smärta som vi kan tänka oss. Det är en känsla av tomhet. Ensamhet är den enda känslan som det känns meningslöst att försöka bekämpa. Det känns som att den tar över mig ibland. Den kryper sig in i mitt hjärta och blir ett med mig, och oavsett vart jag går så följer den mig som min skugga. Endast ett fåtal människor kommer att se in i mina ögon och titta rakt in i min själ. De kommer att se min smärta, min inre strid; de kommer att se allt. Men det som mest kommer att sticka ut, det som de flesta människor kommer att se, är min mask. Min mask av falska leenden. Falska leenden som jag väljer på morgonen på samma sätt som jag väljer kläder; det känns som att jag känner till och har använt varje falskt leende som existerar.

Jag vill bara ha tillbaka mitt hjärta i en bit igen, att känna glädje och lycka och kunna andas lättare. Jag vill också vara älskad för vem jag är och känd för vad jag kan göra. Det finns många saker som jag är ivrig att lära mig och många frågor som jag vill ha svar på. Allt från varför himlen är blå till varför gravitationen är just 9,82 Newton? Med hjälp av vetenskap, undersökningar och tålamod kommer jag kanske att få svaret på dem en dag. Men det finns en fråga som jag alltid kommer att undra över men aldrig kommer att få svaret på...