Under de senaste dagarna har jag haft mycket funderingar kring människor som har vandrat ut och in ur mitt liv, och jag är säker på att alla kan relatera till detta t.ex. att ni har haft vänner som ni umgåtts med i flera år och trott att ingenting någonsin kommer att kunna separera er och så har ni bråkat över en småsak och gått era separata vägar. Det samma gäller släktingar, jobbkamrater, pojkvänner, flickvänner, syskon.. ja vem det än är som har betytt något för er och som ni trodde för alltid skulle finnas vid er sida men som plötsligt har försvunnit ur ert liv.

Många av er har säkert, precis som jag, stängt in er själva och varken vågat eller velat släppa in någon ny person i ert liv och hjärta eftersom den enda tanken som har snurrat i ert huvud är "när kommer han/hon att lämna mig?". Visst har saknaden efter dessa människor gjort ont? Visst har ni tänkt tanken 'om alla dessa människor har lämnat mig, försvunnit ur mitt liv, så kan det väl inte vara fel på de, det måste vara fel på mig?'. Visst har ni också någon gång kommit till en punkt där ni har förstått att alla som ni bryr er om förr eller senare kommer att såra er, det enda som ni behövde avgöra är vem som är värd smärtan. Rätt??

Feeeeeel! Säkerligen är det så att många personer har gått in ur våra liv men det är en naturlig process. Kanske är det meningen att vi ska tillbringa vissa tidpunkter i våra liv med vissa människor och sedan gå vidare. Men jag har dock kommit fram till en slutsats och låt mig illustrera det genom ett exempel! Jag har en vän, en bästa vän kan man säga, som vet i princip allt som det finns att veta om mig. Denna tjej kan läsa, det annars väldigt hemlighetsfulla och stängda, mig som en öppen bok och känner mig så bra att hon vet vilka beslut jag kommer att fatta innan jag själv har tagit besluten. Denna jobbar för tillfället utomlands och bor mer än 2000 km bort från mig, men trots att hon är så långt borta och jag inte kan känna hennes fysiska närvaro så finns hon alltid där för mig i både gott och ont genom mail, sms eller helt enkelt ett kort telefonsamtal. Jag tänker inte nämna henne vid namn, men hon känner sig säkert träffad när hon läser detta.. Denna tjej har alla anledningar i världen att sakta men säkert glida ifrån mig och försvinna ur mitt liv (som så många andra tidigare har gjort) men hon håller fast vid mig med ett järngrepp och hittar alla möjliga sätt att finnas i mitt liv. Så som ni kan förstå; de människor som vill lämna oss kommer att hitta orsaker att göra det, men de som verkligen bryr sig om oss kommer att hitta ett sätt att stanna.

Så för att kort och gott en gång till försäkra att ni har förstått min ståndpunkt; Den som inte vill hittar en orsak, den som vill hittar ett sätt! Och detta gäller inte endast relationer utan allt annat i livet, keep that in mind!