De kallade henne psykiskt störd
När hon började skolan hade hon svårt för att sitta still. Hon kunde inte fokusera sig på undervisningen och kom ofta i konflikt med lärarna. Hon blev skickad till skolsystern och kuratorn och vidare för testning för psykiska sjukdomar. Till slut, utan att veta hur fel de hade, gav läkarna henne diagnosen ADHD. Detta gav de andra barnen en ursäkt att kalla henne psykiskt störd.
När hon kom upp i tonåren och hormonerna började ta över började hon allt oftare att få utbrott och bråka mycket på rasterna. Medan ärren på hennes armar blev fler och fler började hon också få nervsammanbrott och kunde "utan anledning" börja gråta på en lektion. Ingen av de andra barnen förstod vad det var som pågick så de kallade hennes psykiskt störd.
Flickan fick förtroende för skolans kurator, som hon gick på regelbundna samtal med, och började efter ett tag berätta om det som pågick hemma. Kuratorn slog larm till socialtjänsten och samma dag möttes hon hemma med en kniv mot sin hals och blev skrämd till tystnad. Nu satt hon istället tyst och frånvarande i sina tankar i skolan. Barnen var vana vid att hon alltid störde, därför blev hennes tysthet ett udda beteende de kallade henne psykiskt störd.
Då socialtjänsten kom på besök hemma spelade föräldrarna den ultimata, älskande familjen och hon satt där tyst, skrämd, och bara spelade med. Snabbt fick de andra barnen reda på att hon var ett "social fall" och de kallade henne psykiskt störd.
En dag när hon var ensam hemma, vilket inte hände så ofta, bestämde hon sig för att hon inte orkar mer. Hon tog fram kniven och utan eftertanke skar sina handleder... Men till sin stora besvikelse vaknade hon på sjukhuset. Först nu fanns det hjälp för henne att få; hon blev satt i ett tryggt fosterhem, men när de andra barnen såg hennes ärr kallade de hennes psykiskt störd.
Hennes udda beteende; hennes uppror, skrikande, tysthet och gråt var alla rop på hjälp som ingen ville se. Det var lättare att kalla henne psykiskt störd. Men jag skulle inte kalla henne psykiskt störd, istället skulle jag nog påstå att hon är psykiskt förstörd!
Alltså jag hatar verkligen samhället.. De gör verkligen inget för att det ska bli bra.. Vi hade ett barn som var helt omöjlig, man kunde inte prata med honom, man kunde aldrig säga till honom att det som han gör är fel för då bröt han samman. Vi tog kontakt med en specialpedagog som skulle prata med honom och allt, men föräldrarna förbjöd oss och gå vidare med utredningen för de tyckte att sån var han inte hemma och hemma fungerade allt bra. Här fick vi inte gå vidare för föräldrarna, men vi har än idag problem med det barnet att vi vet inte vart vi ska ta vägen med honom..
Ibland behövs utredningar och kanske även en specialpedagog som pratar med barnet och kan även ge oss som lärare råd hur vi ska göra för att det ska bli bra, men det är föräldrarna som säger stop.
Det är helt tragiskt det som händer :( .. Har du läst Kirre boken? För det är en verklighetsbaserad bok som handlar om en pojke vars mamma är alkoholist. Sen händer det massa saker som att hon tappar honom när han var bara några månader gammal och han bryter några ben, mammas pojkvänner slår honom etc. Bara jag tänker på den boken blir jag ledsen.
Big Huuug
tack så jättemkt! :D jag ska så fort jag får tiiid =) gillar din header med (:
Fan va bra skrivet. Jag håller på att plugga till socionom och kommer förmodligen få jobba med några sådana fall i framtiden. Genom att läsa din text som kanske inte är sann, men jag vet att det finns folk som har gått igenom sådant, får jag det ännu en gång bekräftat- dagens samhälle suger på att hjälpa folk när de behöver hjälp.
Hur som helst, vet inte ens vad jag vill komma fram till. Det var super-bra skrivet utav dej :D
Riktigt bra!
