Varje morgon läser vi i tidningen om folk som har dött.. Mord.. Hjärtattack.. Läkarfel.. Ålder.. Olyckor.. osv. Men vi tar inte vid oss för att det är inte någon i vår närhet som har drabbats och vi fortsätter att leva våra liv precis som att vi aldrig har läst artiklarna. Visst har ni alla velat ringa till någon och be om ursäkt för någonting eller bara säga att ni älskar denna person men tänkt 'eh, jag gör det imorgon' och imorgon tänker ni samma sak. För visst finns det alltid 'en annan dag' att säga våra 'jag älskar dig', 'förlåt', 'jag saknar dig' eller vad det än är som ni har på hjärtat..? Men om denna person plötsligt hade rycks från er, försvunnit ur ert liv för gott på ett eller annat sätt, hade ni då ångrat att ni aldrig ringde det där samtalet som ni har planerat att göra så länge men som aldrig har blivit av?

Har ni någonsin tänkt på vad som hade hänt om vi fick reda på att världen kommer att gå under om en halvtimme? Jag är övertygad om att telefonlinjerna hade varit överbelastade för varje mobiltelefon, hemtelefon och telefonkiosk skulle användas av människor som ringer till de som de bryr sig om för att berätta för dem att de älskar dem.

Livet är inte något som vi ska ta för givet. Vi vet aldrig när våra nära och kära kommer att ryckas från oss, så passa på IDAG att ringa det där telefonsamtalet som du sparar till 'imorgon'...