Många gånger, oavsett om jag har talat med nya bekanta eller gamla vänner, så har jag kommit på mig själv att jag rabblar min livshistoria. Ännu fler gånger har jag själv lyssnat då andra har berättat om sitt liv för mig.

Vi delar med oss av våra glädjande studenter så som en rolig fest som vi kommer ihåg eller det allra första kärleksruset som vi erfarade. Vi delar med oss av roliga stunder som t.ex. något citat som vi har hört som har fått oss att skratta eller något roligt skämt som vi nyligen har hört. Vi berättar stolt om våra familjer; om våra föräldrar och vad de utbildar sig till eller jobbar med och om våra syskon; vad de heter och hur gamla de är.

 

Människorna i vår omgivning bildar sin uppfattning om oss utifrån det som vi berättar och det som vi visar upp för dem. De kan uppfatta oss som roliga skojiga om vi skrattar och skojar med dem. De kan uppfatta oss som allvarliga om vi inte bjuder på ett leende och endast pratar om allvarliga saker. Osv.

 

Men det finns allid en sida av oss själva som vi inte visar upp för vår omgivning. Där döljer vi våra mörkaste hemligheter och våra djupaste sorger. Det är helt enkelt saker som vi inte pratar om.

Människor har en tendens att lyssna och döma utifrån det de ser och hör, men de har inte ambitionen att titta bakom fasaden och utforska det som döljer sig bakom leendet; det man finner bland de osagda orden. För det jag inte säger är den mest personliga och viktiga del av min själ, och när du har funnit och accepterat den så har du vunnit en livslång relation med mig. För det jag inte säger kommer min mun aldrig att säga, du kommer helt enkelt att ha kämpat för att få komma mig så pass nära att förstå hela mig inkluderat den mest personliga del som aldrig talas men som alltid finns där och påverkat varenda tanke jag har och varje steg som jag tar.

På tidiga höst- och vinterdagar kan man uppleva ett fenomen som, trots att jag har upplevt det många gånger och kan förvänta mig det, så fortsätter det att förvåna mig varje gång. Har ni någon gång vaknat och dragit gardinen åt sidan och mötts av en strålande sol ute? Den första, och mest logiska, tanken är att det kommer att bli en varm höst- eller vinterdag, men när man går över tröskeln till yttrerdörren så möts man av en isande kyla.

Jag kan likna dessa dagar med människan. Hur många gånger har man visat ett yttre lugn medan man inombords räknat sekunderna för att man stressat eller inombords känt en stark prestationsångest? Hur många gånger har vi mött någon med en gnista i ögat samtidigt som vi kunde känna tårarna droppa i hjärtat? Hur många gånger har vi visat världen ett strålande leende medan det inom oss rådde ett fullbordat kaos och allt vi egentligen ville var att ligga hemma i vår säng och gråta?

Hur många gånger har vårt kroppsspråk och ansiktsuttryck utstrålat värme medan vårt inre har varit fullständigt isbelagt? Vad är det då för skillnad mellan människan och tidigae höst- och vinterdagar?

"Ångest", har ni någonsin stannat upp och reflekterat över det ordet? Jag har, det är en känsla som får dig att känna en klump i magen av olika orsaker. Har ni någonsin försökt smaka på ordet? Jag har, den har smaken av den allra suraste citronen eller den bittraste limen. Många av oss har någon gång i livet kännt ångest...

Beslutsångest för att vi inte vet vilken tröja vi ska köpa för att vi har bara råd till en.
Pluggångest då vi två dagar innan tetan/provet kommer på att vi har latat oss hela veckan när vi egentligen borde ha pluggat och inser att det nu är kört på tentan/provet.
Kärleksångest, då man har gjort något fel mot den man älskar eller den älskade personen lämnat dig, och man ligger vaken nätterna långa och önskar att personen är där.
Men så finns det också det som jag kallar riktig ångest! Den som du inte riktigt kan sätta fingret på och säga "därför har jag ångest". Den som du inte vet hur du skulle förklara för andra eftersom du själv inte riktigt vet vad som är fel, och du vet om att folk hade blivit sura och otåliga om du hade sagt "allt". Den som sveper sig runt dig som en oändlig svart, sotig rök och sedan finner vägen in i dina lugnor och gör så att du inte kan andas. Den som väcker dig mitt i natten och kväver dig till den gränsen att du känner att du inte orkar mer. Och när den inser att den har vunnit, att du har kapitulerat, så stryper den åt ännu mer (något som du inte visste var möjligt) och gör så att du vill gråta och skrika efter hjälp men den tillåter inte dina tårar att falla och gör dig helt stum och förlamad så att du varken kan kalla på eller gå och hämta hjälp.

Beslutsånget är lätt att lösa, antingen bestämmer vi oss för att köpa den enda tröjan eller så köper vi helt enkelt ingen alls. Pluggångest är inte världens undergång eftersom man alltid kan plugga till och klara omtentan eller omprovet. Kärleksångest kan till en början kännas som världens undergång men snabbt inser man att personen som lämnade dig inte var den rätta och att det finns någon annan, någon bättre, som väntar på dig där ute. Men riktig ångest, den som äter dig inifrån, låter dig inte sova eller äta. Den riktiga ångesten som gör sig påmind exakt i de situationer som du önskar att den skulle hålla sig borta. Den riktiga ångesten som inte tillåter dig att kalla på hjälp och tvingar dig att isolera dig inom dig själv. Hur får man den att släppa kramptaget om en? Vad gör man åt den? Hur får man den att försvinna?

De senaste dagarna har jag suttit och funderat på vad det är en spegel egentligen reflekterar? Och jag har kommit fram till att det finns tre olika sorters speglar:

1) Glas-spegeln; spegeln som vi ställer oss framför och som visar oss vårt yttre; vad vi har på oss, om alla våra hårstrån står på rätt plats och hur vi ser ut

2) Människo-spegeln; spegeln som reflekterar hur andra personer så som familj, vänner och även främlingar uppfattar oss.

3) Själv-spegeln; spegeln som ingen kan se men som endast vi själva kan känna, och det är den som reflekterar vårt inre.

 

Hur många gånger har vi stått framför glas-spegeln och inte tyckt om det som vi har sett? Hur många gånger har vi tänkt att vi har för många finnar, är för tjocka eller fula… Ja, listan kan göras oändlig. Hur många gånger har vi dömt oss själva på det sättet? Men det har även funnits tider då vi har stått framför spegeln med lite smink i en snygg outfit och älskat det som vi har sett. Hur kommer det att vi stundvis kan döma det som vi ser i glas-spegeln och en stund senare älska det? Det är trots allt samma person som har stått framför den båda gångerna.

 

Hur många gånger har vi gått förbi en människa och dömt den pågrund av dess kläder och beteende? Måste en man som går runt i kostym mitt på dagen vara VD för ett företag? Hur många gånger har vi dock tänkt på hur andra människor uppfattar oss? Vad säger det om mig när jag går på stan i jeans och t-shirt, och vilket budskap förmedlar det om mig när jag nästa dag går ut i en känning?

 

Hur många gånger har vi känt otrolig glädje då livet har gett oss orsaker att le, och en sekund senare på grund av ett fel ord eller ett meddelande som vi inte vill få så har vår glädje, likt en vas som åkt i golvet, splittrats i miljontals bitar? Hur många gånger har vi då känt oss nere och känt att ingen förstår?

 

Hur många gånger har vi trots att vi har mått skit tvingat fram ett leende så att människo-spegeln har uppfattat oss som lyckliga? Hur många gånger har vi stått framför glas-spegeln och avskytt det vi har sett men när vi har gått ut så har människo-spegeln sagt till oss att vi är vackra? Hur många gånger har dessa tre olika speglarna samtidigt sagt tre olika saker om oss?

 

När man tänker på det på detta sätt så kan livet kännas meningslöst eftersom det vi tänker, gör och hur andra uppfattar det inte stämmer överens. Man kan lätt sätta sig och tänka på vad meningen med livet är eftersom allting känns så falskt. Visst är meningen med livet ibland en gåta, och då jag har fått frågan om vad jag anser att meningen med livet är så har jag aldrig haft ett svar. Men jag har äntligen funnit mitt svar; Jag har kommit fram till att man har funnit meningen med livet när dessa tre speglar reflekterar samma sak.

Har ni någonsin funderat på det där med kärlek? Visst är det hemskt? Periodvis kan du vara såååå lycklig att du, hur mycket du än försöker, inte kan radera det fåniga leendet från dina läppar. Du flyger uppe bland molnen och har inga planer på att någonsin komma ner på jorden. Men plötsligt klipps dina vingar av och du faller pladask ner till marken, till den grymma verkligheten, och det känns som att du aldrig kommer att resa dig upp igen. När du inte orkar tycka synd om dig själv längre och har fått nog av smärta så börjar du bygga väggar, bränna broar, du bygger upp en hel armé av odödliga soldater som ska vakta ditt hjärta, och lovar att ingen någonsin kommer att såra dig igen.

MEN, en dag vandrar en helt vanlig person in i ditt liv. Han är inte på något sätt annorlunda från alla andra killar, och sekunden dina ögon ser honom så börjar ditt hjärta att slå fortare. Dina löften om att inte låta någon komma nära dig någonsin igen försvinner upp i rök. Din mur, som tog många sömnlösa nätter och oräkneligt många tårar att bygga, raserar inom loppet av en halv sekund. Och fortare än kvickt bygger du en bro från din brända gräsmatta till hans blomstrande äng. Han gör något riktigt dumt en dag som t.ex. kysser dig och ditt liv är inte ditt eget längre.

Det fånga grinet finner vägen tillbaka till dina läppar, och trots att du dyrt och heligt hade svurit att du aldrig skulle sväva i molen igen (utav rädsla att falla) befinner du dig i himlen åter igen. Kärlek har krupit sig in i din kropp och gjort dig sårbar. Det har öppnat upp dig och du har släppt in någon i ditt inre vilket innebär att den kan tillföra dig maximal skada. Du har givit honom en del av dig. Han frågade inte ens om det, du serverade ditt hjärta på ett fat till honom. I din illusion kommer ni att vara tillsammans för alltid då ni redan har talat om framtiden och diskuterat vad era barn ska heta. Men en otroligt dum fras som t.ex. "vi passar bättre som vänner" krossar ditt liv i miljoner skarpa glasbitar som sticker rakt i ditt hjärta.

Du gråter dig igenom nätterna och kämpar dig igenom dagarna. Du bränner foton och stryker alla datum i kalendern. Du skrattar, ler, älskar och hatar allt på samma gång. Inom dig råder det ett fullbordat kaos. Det gör ont! Och det är inte endast i din fantasi. Det gör ont i ditt hjärta. Det gör ont i din hjärna. Det är en själs-smärta, en kropps-smärta... En riktig tar-sig-in-i-dig-och-river-upp-dig-inifrån-smärta!... INGENTING borde kunna göra det mot dig, särskilt inte kärleken!

Har du någon gång legat på gräset under en klar himmel, en himmel så klart att det inte fanns ett enda moln och du kunde se alla miljontals stjärnor tindra? Har du någon gång undrat om vad stjärnor är och när de uppkom? Har du någonsin tänkt på att just de stjärnor som vi ser på himlen i dag kommer japanerna att se om några månader?

Vad är då en stjärna? En vetenskaplig förklaring är att det är en mycket stor och självlysande himlakropp av plasma. Den förklaringen hjälper mig lika lite på vägen som en ryggsäck full av stenar hade gjort om jag klättrade uppför ett berg. Men den allra närmaste stjärnan som vi kan se från jorden är solen. Men den känns ändå så långt bort... De flesta stjärnor är mellan 1 och 10 miljarder år gamla och stjärnor är något som man har forskat på så länge tillbaka som det på ett sätt eller annat finns dokument av historien. Man har använt denna forskning för att skapa horoskop, predika religion, utforska massor och till och med som ett element att förutspå framtiden. Men har även skapat myter för att få människan att hoppas, du har väl hört om uttrycket "wish upon a falling star!"

Tänk nu på att om den allra yngsta stjärnan är 1 miljard år gammal... Då innebär det att dessa stjärnor som vi ser idag har varit där så länge som människan har existerat. Många gånger har man känt att man inte har någonting alls gemensamt med människor som levde för 500 år sedan, även idag menar många av oss att vi inte har någonting gemensamt med folk som bor i ett annat land eller som har en annan kultur. Jo, det har vi visst; vi har stjärnorna!

Så gå ut i mörkret en kväll, varför inte redan ikväll, och se på stjärnorna. Det är samma stjärnor som var där förra veckan, förra året, förra decenniet... Samma stjärnor från när vi var barn, från när våra föräldrar var barn och från innan våra mor- och far föräldrar ens var födda. Det är samma stjärnor som kommer att lysa upp himlen under våra barns- och barnbarns liv. Om 200 år så kommer ingen att veta vem vi var, men de kommer att se på samma stjärnor som vi en gång gjorde!