Vi tittar tillbaka på den där gamla goda tiden när vi var små flickor som sprang runt på gården och jagade varandra, kände oss på topp av hela världen när vi fick ha vår vackra prinsessklänning på oss och den enda obeskrivliga kärleken som vi kände var den som riktades mot våra föräldrar. Allting var så klart för oss då. Vi skulle växa upp, prinsen på den vita hästen skulle komma och hämta oss och vi skulle leva lyckliga i alla våra dagar. Jag trodde på detta av hela mitt hjärta. Men allteftersom tiden gick så krossades dröm efter dröm, hopp efter hopp tills vi till sist började tvivla på det som våra oskyldiga barnögon ansåg vara icke-ifrågasättbart.

Har ni någonsin känt er lyckliga i flera månader eller år? Jag har, jag hade en pojkvän som älskade mig över allt annat om med honom vid min sida kunde jag utstå allting. Och när man är glad och positiv så verkar man dra till sig allt som är bra i livet. Vissa av oss lyckas bättre i studier, man kanske blir befordrad på jobbet eller äntligen lyckas skriva den där boken som vi har velat göra så länge; guldklimpar i livet bara rullar över oss. Man känner att man har kommit precis dit man vill nå och livet börjar kännas väldigt bra… nästan för bra! Jag är säker på att många av er har känt den känslan…

…men jag är övertygad om att ni också har varit med om när hela er värt rasar ihop inom loppet på tre sekunder. Killen har bestämt sig för att han inte älskar oss längre, eller för någon annan orsak inte kan vara med oss länge. Hela vår värld bryter ihop, vi sugs in i ett djupt svart hål utan någon möjlighet att ta sig ur. Samtidigt bryter resten av vår tillvaro också ner, vi slutar skriva den där boken och bryr oss inte längre om att vara effektiva på jobbet. Varje dag blir en utmaning som man måste ta sig igenom. Varje sekund känns flera timmar lång och varje hjärtslag känns som slag av smärta. De guldklimpar som rullade in i vår famn ersätts med tunga stenar som kastas mot oss tills vi till sist inte orkar stå emot dem och lägger oss kraftlösa ner.

Det är just i denna tid då vi visar vad vi verkligen går för. Man vet aldrig hur stark en person är tills man ser den i dess svagaste stund, och man vet aldrig hur stark man själv är tills man inte krälar sig ur krisen. När vi ligger där kraftlösa och maktlösa och tycker synd om oss själva så bestämmer sig många människor för att vägra resa sig. De bestämmer sig istället för att hålla fast vid smärtan och bygga en vägg runt de själva som de lovar sig att ingen någonsin kommer att ta igenom sig igen. Och det sorgliga är att de ofta lyckas. Men det finns också många som, om inget annat, håller fast vid vardagens rutiner och låter inte livet knäcka dem. De fortsätter att gå upp på morgonen, gå till skolan/jobbet, ta en kaffe på stan, helt enkelt att leva sitt liv. Det betyder inte att de inte gråter sig till sömns varje natt eller att de inte känner smärtan. Det har helt enkelt bestämt sig för att inte ge upp. Det är just dessa människor som jag beundrar. Det är just denna människa som jag har blivit. För livet har lärt mig att det inte handlar vad som är fråntaget från mig, det handlar om vad jag gör med det som jag har kvar. Och jag har också lärt mig att när livet är som svårast, när vi bombarderas av hundratals stenar om dagen, så är det vårt val om vi ska bygga en vägg eller en bro!