Jag minns när jag var en liten flicka, endast 7 år gammal, så brukade min pappa komma in i mitt rum, pussa mig god natt och säga "god natt min prinssesa". Strax efter att han lämnade rummet så kom mamma in och läste sagor för mig; Askungen, Törnrosa, Snövit och så vidare. Varje natt brukade jag drömma mig bort till den dag då jag blir äldre och min prins kommer på den vita hästen och tar mig till sitt stora slott. Jag blir klädd i den vackraste vita klänningen som jag någonsin har sett och vi dansar till allas beundran på vår bröllopsdag. Och vi lever lyckliga i alla våra dagar...

Nyligen, 16 år senare, så träffade jag min prins. Han kom inte på en vit häst utan i en röd peugeot och han bor inte i ett slott utan i en väldigt fin tvåa. Han har allt som jag någonsin kan önska mig; han ser bra ut, han är snäll och omtänksam, han får mitt hjärta att slå fortare eller att hoppa över ett slag och han behandlar mig som just en prinsessa. Idag borde vi ha ett seriöst förhållande, gått ut tillsammans och haft roligt tillsammans tills en viss tid hade passerat och vi hade flyttat ihop tillsammans. Därefter skulle vi gifta oss, köpa ett hus och leva lyckliga i alla våra dagar. Idag skulle ha varit början på resten av våra liv tillsammans...

...Men idag blev dagen då jag let him go! Visst är han killen som mina oskyldiga barnögon hade dött för, han är killen som jag har drömt om så långt tillbaka som jag kan minnas. Självklart var jag tvungen att förföra honom och utforska honom närmare, för när ens dröm äntligen blir sann så släpper man den inte ur sikte så lätt. Och så kom då dagen då han också insåg att jag var hans prinssesa. Den dagen skulle ha varit den lyckligaste i mitt liv, men varför kändes allting så fel? Barnet inom mig vägrade dock att släppa taget om sin prins och jag försökte att tvinga på någonting som jag, idag, insåg inte är menat att vara.

När jag tänker på min framtid så tänker jag inte på den perfekta killen, det perfekta jobbet och det perfekta huset. Jag tänker på killen som kommer att älska mig över allt annat men ändå att utmana mig och ibland inte att dela samma åsikt med mig. Jag tänker på den medelklassiga tvåplans villan i ett lugnt område. Och jag tänker på mig själv som lärare som kommer att sprida ljus i elevernas tillvaro.

Jag har nu blivit en ung kvinna som fått sitt inre barns dröm att gå i uppfyllelse, men vänt den ryggen. Jag har vuxit i mig själv tillräckligt mycket för att släppa taget om något som jag känner inte är menat att vara. Jag har insett att drömmar kan och får lov att ändras!