För någon vecka sedan stormade jag nerför trappan i sista sekund, som vanligt för att i all hast ta på mig skorna och rusa ut i bussen (nej, jag lär mig aldrig att gå ut 30 sekunder tidigare). Jag mötte min granne ute på parkeringen som hälsade på mig med ett morgontrött leende och sa "ha en bra dag". "Tack detsamma", svarade jag rutinmässigt och stressade iväg till bussen. Flåsandes stampade jag in på bussen, tog metrotidningen och satte mig på den första platsen som jag såg var ledig. Medan jag ordnade med väskan och jackan och försökte hämta andan så hörde jag en tyst snyftning bredvid mig, jag tittade till vänster om mig och såg att tjejen som satt bredvid mig kämpade tillbaka sina tårar. Jag öppnade munnen för att fråga henne om allt är okej men stängde den snabbt. Hon skulle ju tro att jag är fullständigt galen, hur frågar man en främling om alltid står bra till? Jag ville så gärna trösta henne, men jag låtsades som att jag inte hade hört hennes tysta rop på hjälp och slog upp tidningen.

På första sidan möttes jag av den senaste nyheten om den sista dödsiffran från kriget i Irak. Jag minns att jag skakade på huvet lite för detta krig har verkligen börjat gå mig på nerverna. Jag har läst överskrifter som "fredens krig", "krig för freden" osv. 'Att kriga för fred', är jag verkligen den enda som ser ironin i den meningen? Enligt min åsikt, att kriga för fred är samma sak som att ha sex för att bli oskuld. Det är bara helt ologiskt. Och försök förklara att kriget är för fred för modern som förlorat sin man och sina tre söner i kriget. Hon ser definitivt inte freden.

Mitt uppe i irritationen la jag bara ner tidningen, jag läste inte ens horoskopet eller Elvis som är mina favoritdelar i tidningen för att jag var så irriterad. Jag lutade helt enkelt mitt huvud bakåt och suckade djupt. Jag försökte koncentrera mig på vad jag skulle säga på redovisningen som väntade mig samtidigt som jag kämpade mot instinkten att prata med min okända busskompis om vad det än är som hon var ledsen över.

Jag hoppade av bussen med en ångest om att inte ha pratat med tjejen på bussen men jag trängde den åt sidan och promenerade den korta biten till skolan och svettades genom redovisningen samtidigt som jag undrade hur många fler än jag knappt hade fått någon sömn igår för att de satt uppe och förberedde redovisningen?

Efter föreläsningen bestämde jag mig för lite shopping för min goda insats i dagens redovisning. Nu i juletider så är det ju så mysigt att bara vandra ute på stan och jag kunde inte kämpa tillbaka ett leende när jag såg en liten flicka som höll sin pappa i handen och hade en tomteluva på sig. Men när den lilla tjejen tittade upp och endast för en tiondels sekund mötte min blick så knöts mitt hjärta samman. Jag vet inte vad som panikslog mig mest; hennes alldeles tomma blick eller blåtiran under ögat!?!

Min julkänsla försvann snabbt och medan jag kämpade tillbaka mina egna tårar gick jag mitt livs snabbaste promenad till bussen, som, som tur är gick var femte minut nu i rusningstider. Jag satte mig på bussen och alla mina tankar flög åt den lilla flickan med blåtiran. Jag bad till Gud att den kom från ett slag på dagis eller liknande men jag vågade inte utesluta möjligheten att någon gjorde henne illa hemma, och jag vågade inte tänka på de olika sätt som hon hade kunnat fara illa.

Som om dagens grymheter inte var nog så såg jag att min granne höll på att parkera sin bil när jag svängde runt hörnet. Jag var tvungen att gå förbi henne för att ta mig till mitt eget hus. Jag fick använda all den självkontroll som jag hade för att inte stanna upp och ryta åt henne att aldrig säga till mig att ha en bra dag igen. Istället ledde jag lite falskt och hälsade som vanligt, det var ju inte hennes fel att jag hade upplevt allt som jag hade upplevt under dagen.

Det första jag gjorde när jag kom hem var rusade upp till mitt rum och slängde mig på sängen. Som vanligt stirrade jag upp i taket och lät tankarna flöda fritt tills jag till sist blev så arg att jag tänkte att i en värld full av våld, krig, misshandel, svält, fattigdom och orättvisa, hur kan någon säga till mig att ha en bra dag?