En dag för lite mer än tre år sedan bestämde sig solen för att skina sina allra, bästa, längsta och lyckligaste strålar på mig. Den allsmäktige tillät mig att erfara en sådan kärlek som jag kommer att minnas hela mitt liv...

För första gången i mina, då, nästan 20 år kände jag att jag verkligen älskade. Bilden av denna killen var som graverad i min näthinna, jag såg honom vart jag än gick. När jag inte var med honom letade jag efter något som påminde om honom i alla andra människor; hans ögon, hans mun eller hans lukt, men allt var förgäves för ingen skulle någonsin kunna ha så vackra ögon, mysig mun eller lukta bättre än honom. Varje cell i min kropp hade ristat in bokstaven "D" - för det var första bokstaven i hans namn. Varje slag som mitt hjärta slog skrek hans namn till min hjärna. Varje sekund jag tillbringade borta från honom kändes som en hel evighet. Varje beröring skickade elektriska stötar genom min kropp. Han var min första riktiga kärlek, mitt allt!

Jag älskade hur mitt hjärta hoppade till varje gång telefonen ringde och hur brett mina läppar log när jag såg hans namn på min skärm. Jag älskade hur bara tanken på honom kunde få mig att känna en känsla av saknad samtidigt som den spred fjärilar i min mage. Men mest av allt älskade jag hur hans ord kunde sjunga som en kör av änglar i mitt huvud när jag mådde dåligt och guida mig till ljuset genom den mörka tunneln, alla gånger...

...alla gånger förutom en! Just den där gången när livet spelade mig ett spratt, när ett fel ord raserade allt, när omständigheterna tvingade oss att göra slut... När min sol gömde sig bakom de stora svara molnen för alltid! Det kändes som att någon hade plockat upp mig från min underbart vackra äng och slängt ner min i en oändligt lång tunnel utan ljus. Ensam vandrade jag genom denna tunnel, först höll jag fast vid den där minimala strimman av hopp och började springa genom tunneln; jag gjorde allt för att nå ljuset igen. Strax insåg jag att detta var lönlöst och jag började sakta gå framåt tills jag till sist rörde mig i snigelfart. Jag insåg att jag aldrig skulle hitta till ljuset och lät mörkret svälja mig. Varje hand som försökte resa mig upp sköt jag iväg, varje beröring av människor kändes som knytnävsslag för att de kom inte från honom. Till sist började jag hallucinera och lyckades lura mig själv att jag såg några solstrålar, och det gjorde jag i en ny kille.

Jag sprang mot dessa och höll fast vid dem allt vad jag kunde, men efter ett år insåg jag att det är endast det, det skulle förbli; några enstaka solstrålar som inte värmde ordentligt. Jag övertygades om att det var inget att hålla fast vid och sköts tillbaka till min verklighet; till min mörka tunnel utan slut. Nu efter tre års vandrande så ser jag ljuset, jag har satt mig själv i skuggan inne i tunneln, bara några enstaka steg från ljuset. Varför? Jo, för att jag är rädd för att älska, för att älska på det sättet som jag älskade HONOM! Att ge bort hela mitt hjärta, mitt allt, till någon är någonting som jag inte vet om jag någonsin kommer att vara kapabel till. Istället sitter jag är i skuggan och tittar på de ställen där solen skiner och minns när min egen sol sken så starkt. Jag tillåter mig även ibland att känna några få varma solstrålar medan jag åter och åter igen ställer mig frågan; kommer min sol någonsin att skina så starkt igen?


Detta inlägget är dedicerat till honom... Till killen som har lämnat ett oförglömligt spår i mitt liv!