I natt grät jag. Tårar rann sakta nerför mina kinder men det var ingen som kunde urskilja dem. För att jag stod i regnet. Vi har så mycket gemensamt, regnet och jag; när vi gråter så är det nästintill omöjligt att sluta. Det kändes som att varje gång en regndroppe piskade mot mitt ansikte så bröt mitt hjärta i ännu en bit. Jag kan inte ens börja förklara hur ont det gör, hur smärtan väller upp så starkt i mitt hjärta tills jag får svårt att andas. Vad gör man? När man känner att allt hopp har försvunnit och du har inte en enda själ att vända dig till? Eller när det gör så ont att man önskar att allt som händer endast är en dröm, att du sover... Men du inser snabbt att allt händer på riktigt.

Jag tänkte på allting när jag satt på min veranda och lät regnet skölja över mig. Den första tanken som slog mig är den som alla andra också ställer vid en sån här tidpunkt; varför jag? Är det inte frågan som alla människor någon gång ställer, men som aldrig kommer att få ett svar.

Kan vi verkligen rå för vad vi känner ibland? Kan vi rå för att den obeskrivliga kärlek vi känner för någon kan ändras till outhärdlig smärta på endast några sekunder? Kan vi ändra det faktum att det är svårt att kämpa sig igenom smärtan när minnena spelas i vår hjärna, trots att vi försöker blunda och titta bort?

Jag har alltid varit den sortens människa som har klarat mig genom de värsta tiderna alldeles själv, för ensam är ju starkast. Men för många människor, och ibland även för mig, är den värsta känslan som existerar: känslan av att vara ensam. Den är värre än någon fysisk smärta som vi kan tänka oss. Det är en känsla av tomhet. Ensamhet är den enda känslan som det känns meningslöst att försöka bekämpa. Det känns som att den tar över mig ibland. Den kryper sig in i mitt hjärta och blir ett med mig, och oavsett vart jag går så följer den mig som min skugga. Endast ett fåtal människor kommer att se in i mina ögon och titta rakt in i min själ. De kommer att se min smärta, min inre strid; de kommer att se allt. Men det som mest kommer att sticka ut, det som de flesta människor kommer att se, är min mask. Min mask av falska leenden. Falska leenden som jag väljer på morgonen på samma sätt som jag väljer kläder; det känns som att jag känner till och har använt varje falskt leende som existerar.

Jag vill bara ha tillbaka mitt hjärta i en bit igen, att känna glädje och lycka och kunna andas lättare. Jag vill också vara älskad för vem jag är och känd för vad jag kan göra. Det finns många saker som jag är ivrig att lära mig och många frågor som jag vill ha svar på. Allt från varför himlen är blå till varför gravitationen är just 9,82 Newton? Med hjälp av vetenskap, undersökningar och tålamod kommer jag kanske att få svaret på dem en dag. Men det finns en fråga som jag alltid kommer att undra över men aldrig kommer att få svaret på...