När jag tänker på snö så tänker jag på underbar vitklädda landskap; en vacker syn när man rullar upp persiennerna på en vintermorgon och en längtan att komma ut och bara se mig omkring. Då får jag känslan av att vara 14 år gammal och vill ha snöbollskrig med mina vänner och bara kasta mig ner i snön där den är som djupast och göra en snöängel, lämna ett spår av mi själv tills nästa snö täcker ängeln som ska föreställa mig.

Men idag snöade det svart snö, snö som var svart som sot och hur mycket jag än försökte hälla blekningsmedel på den så förblev den bara svart, oförändrad! På endast några timmar hade det snöat så mycket att snön var mer än en och en halv meter hög. Jag stod som förlamad och kollade på snön falla så att den nu står precis under min hals. Några centimeter till och den kommer att börja täcka för min mun, den kommer att sakta fylla min mun och börja kväva mig och fortsätter den att falla så kommer den även att täppa för min näsa så att det blir alldeles omöjligt för mig att andas. Den kommer sakta att kväva mig och göra mig till en svart skulptur som varken kommer att kunna röra sig framåt eller bakåt. Den kommer att göra så att jag varken kommer att se på mitt förflutna eller framtid och för evigt kommer att tvinga mig att vara förstenad i just detta smärtsamma ögonblick. Ett ögonblick som orsakades av en icke genomtänkt handling och några ännu mer icke genomtänkta ord.

Men denna snö snöade inte ute på gårdarna eller på skolan, denna snö är inte synbar för ögat (inte ens för mina ögon, denna snö snöade i mitt hjärta och det verkar inte som att den har några planer på att smälta någon gång snart.

Vad gör man när förlåt inte är tillräckligt? Vad gör man när man tvivlar på allt runt omkring sig? Vad gör man när överallt man tittar så är det bara svart? Vad gör man..?