Jag såg henne igår. Hon, den dära, som har fått sitt hjärta krossat om och om igen. Hon har byggt väggar, byggt broar, fallit, rest sig, gråtit, skrattat, älskat, hatat... Fram till den dagen då hennes falska leende inte kunde hållas på plats längre, då hon ställde sig framför spegeln och såg en förlorad själ. En tår rullade sakta nerför hennes lena kind och hon viskade till sig själv, med en låg, splittrad röst, "jag orkar inte mer". Den dagen bestämde hon sig för att inte låtsas mer. Hon gick till skolan med ett förkrossat ansiktsuttryck, för det var så hon kände sig inombords, och den enda glans som fanns i hennes ögon var den som orsakades av tårar som försökte välla upp men som hon så tappert kämpade tillbaka. Hon blev en robot, fast i vardagens rutiner, och orkade inte längre vara kommunikativ. Hennes mobil slutade snabbt att ringa och inkorgen som tidigare behövde rensas varje dag stod nu tom. Kompisarna hade gett upp på henne, och hon hade gett upp på kompisarna. Enda trösten som hon hade kvar var Fluffen, den söta plyschhunden, som varit hennes bästa vän sen hon var två år gammal...

Jag såg henne igår. Hon gick på andra sidan gatan med nerböjt huvud och kämpade tillbaka sina tårar. Jag kunde inte hjälpa att tycka synd om henne, och jag kände ett sting i hjärtat för jag vet varför hon var ledsen; livet hade kommit åt henne!