På natten när hon ska lägga sig rinner floder v tårar nerför hennes kinder, och hon ser inget hopp om att hon någonsin ska klara av att stoppa dem. Men så gör hon så som hon har gjort många nätter tidigare, hon börjar ljuga för sig själv. Hon ser framåt, en dag långt bort från idag, bortom den mörka period av smärta som hon befinner sig i. Då ser hon sig själv som en stark kvinna med man och två barn; ett lyckligt slut helt enkelt. Tårarna börjar sakta att avta och hon fortsätter med sina lögner. Hon ser ett vitmålat staket utanför sin lagom stora enplansvilla med rosor vid rabatterna. Hon ser en stor gräsmatta där barnen springer och leker... Sakta glider hon in i en fridfull sömn. Men så fort hon slår upp ögonen på morgonen så är känslan tillbaka. Den där känslan då hon ångrar dagen innan den ens har börjat. Det kan inte vara lätt att vakna på morgonen när du vet om att du fick ljuga dig själv till sömns natten innan.

Hon försöker ta ett djupt andetag men det var längesen hon klarade av att göra det, luften fastnar halvvägs och pressas ut igen i en ofullständig suck. Lika ofullständig som hennes liv har blivit. I en kamp mot tårarna reser hon på sig och sätter den ena foten i golvet. "Japp, golvet är lika kallt som igår - ingenting har ändrats", tänker hon besviket. Varje natt ber hon om ett tecken, oavsett hur litet, att morgonen därefter ska visa att morgondagen kommer att bli en bättre dag.. men förgäves! Hon skjuter undan alla känslor och söker inom sig själv tills hon hittar roboten, den som kommer att ta henne genom ännu en dag. Det var roboten som gick upp och åt frukost, tog på sig kläderna, borstdea tänderna, bäddade sängen, packade skolväskan och till sist ställde sig framför sminkspegeln.

Det var dags för roboten att förvandla detta dystra, hjärtekrossande ansiktsuttryck till en skinande glad flicka. Roboten började med att applicera foundation för att ge färg åt hennes bleka och allt för matta hy som är konsekvensen att hennes hjärtesorg och de oräkneligt många tårarna som hon har gråtit. Vidare går roboten med att lägga på lite rouge så att hon får rosiga kinder som gör att folk inte kommer att förstå att hon inte känner någonting inuti och att hon faktiskt överhuvudtaget inte rodnar när någon ger henne en komplimang. För att den svarta färgen under ögonen inte ska vara så synlig lägger roboten på kajalpenna både ovanför och under fransarna, för i kontrast till den bläcksvarta pennan så är de mörka påsarna under ögonen knappt märkbara. Avslutningsvis förlänger roboten hennes fransar med mascara som bättre döljer den livlösa blicken i hennes ögon. Roboten tar upp skolväskan tittar in i spegeln och ger sig på ett falskt leende. Det tar fyra falska leenden tills roboten hittar det som är minst genomskinligt och öppnar dörren för att möta en skinande sol på himlen.

"Vilken ironi", tänker hon. Solen skiner för fullt på himlen medan hennes egen värld är täckt av mörker och regn, stormar av regn som kommer från hennes ögon. Då hon ser skolan stannar hon upp för ett tag och upprepar åter och åter igen i sitt huvud att hon är lycklig. Då detta blir en omöjlig uppgift låter hon roboten ta över henne igen. Roboten tar sig till skolan och blir direkt påhoppad av kompisar, men då roboten ser kompisarna komma så pressar den fram en tår och snabbt tar den tillbaka för att få lite mer glans i sina ögon, så att övertygelsen blir lite bättre.. Ännu en skoldag har blivit avklarad och med ännu en ursäkt om varför hon inte kan följa med på fika går roboten raka vägen hem. Sekunden benen går över tröskeln försvinner roboten och det är endast den lilla flickan kvar igen. Lättad över att ännu en gång ha lurat alla om att hon mår bra, men samtidigt förkrossad över att ingen lyckas se igenom hennes mask. "Alla har de sina egna lyckliga liv att leva, varför skulle någon bry sig om min smärta?", tänkte hon. Hon kastar skolväskan i hörnet och slänger sig på sängen och säger tyst för sig själv: "Söta leenden och lite smink kan gömma så mycket dessa dagar"!