Hon satt på sin säng och stirrade rakt ut i tomma intet. Hon stirrade mer. Lite till och liiiite till tills hon själv insåg att hon bara hade stirrat rakt ut i flera timmar. Ljuset i hennes rum var inte starkt, det var tillräckligt ljust så att man kunde se men tillräckligt mörkt för att man fick anstränga ögonen för att titta. Det var i detta perfekt dämpade ljuset som hon brukade ligga och mysa med honom. De brukade kunna sitta och prata i flera timmar om allt och ingenting. De brukade ligga och bara kramas med känslan av att de aldrig ville resa sig från sängen, och att de aldrig skulle få nog av varandra. De lovade varandra, inte bara detta livet, utan även nästa och livet efter det; de lovade varandra evigheten. Hon var så lycklig att hon kända att det enda som hon behövde i livet var honom. Så länge hon hade honom så skulle allting lösa sig.

Men nu är det endast ett minne i hennes huvud. Hon vill glömma formen och färgen av hans ögon som hon kunde känna att hon ville drunkna i. Hon vill glömma ljudet av hans röst som sjöng som en kör av ängar de gånger som hon kände sig riktigt nere. Hon vill glömma den alldeles trygga känslan av att vara i hans armar; känslan av att så länge han höll om hennes så skulle ingenting någonsin kunna skada henne. Hon vill glömma glöden som hon kände när deras läppar möttes… Hon vill glömma att han existerar!

Men istället tar hon fram dagboken. Boken som hon kunde skriva i timmar. Boken där hon kunde sitta och pyssla med en sida i flera dagar för att fotona på de två och bakgrunden på sidan och snedheten i texten som hon skrev skulle bli alldeles perfekt. Hon gör det som hon har gjort i många nätter nu. Hon öppnar boken och börjar läsa. Hon läser om hur nervös hon var första gången de skulle träffas ensamma, om de underbara känslor som han framkallade i henne, om hans leende som kunde få hela hennes värld att skina… Hon ler för sig själv. Hon tittade på de foton då hon stod bredvid honom. Hon ser den lyckliga gnistan i sina egna ögon. Hon skrattar för dig själv. Men tänker snabbt att den tjej som hon ser på fotona vet hon inte vem det är längre. Det är inte hon. För idag ler hon inte. Idag går hon inte med huvudet högt. Idag är den enda gnistan som finns i hennes ögon de tårar som rinner… Hon slår upp den sista sidan i hennes dag bok. Den som förklarar den fruktansvärda dag då hela hennes värld splittrades i tusen bitar. Den dag då han sa att han hade hittat en annan som gör honom lycklig. Hon gråter för sig själv.

Allt detta har hon gjort så många nätter nu att hon själv känner att det är dags att få ett slut på smärtan. Om han inte bryr sig, varför skulle hon? Hon smäller ihop dagboken med tanken om att aldrig öppna den och riva upp smärtan igen och ett löfte om att när allt detta var över så skulle hon aldrig älska igen.