Har ni någonsin funderat på det där med kärlek? Visst är det hemskt? Periodvis kan du vara såååå lycklig att du, hur mycket du än försöker, inte kan radera det fåniga leendet från dina läppar. Du flyger uppe bland molnen och har inga planer på att någonsin komma ner på jorden. Men plötsligt klipps dina vingar av och du faller pladask ner till marken, till den grymma verkligheten, och det känns som att du aldrig kommer att resa dig upp igen. När du inte orkar tycka synd om dig själv längre och har fått nog av smärta så börjar du bygga väggar, bränna broar, du bygger upp en hel armé av odödliga soldater som ska vakta ditt hjärta, och lovar att ingen någonsin kommer att såra dig igen.

MEN, en dag vandrar en helt vanlig person in i ditt liv. Han är inte på något sätt annorlunda från alla andra killar, och sekunden dina ögon ser honom så börjar ditt hjärta att slå fortare. Dina löften om att inte låta någon komma nära dig någonsin igen försvinner upp i rök. Din mur, som tog många sömnlösa nätter och oräkneligt många tårar att bygga, raserar inom loppet av en halv sekund. Och fortare än kvickt bygger du en bro från din brända gräsmatta till hans blomstrande äng. Han gör något riktigt dumt en dag som t.ex. kysser dig och ditt liv är inte ditt eget längre.

Det fånga grinet finner vägen tillbaka till dina läppar, och trots att du dyrt och heligt hade svurit att du aldrig skulle sväva i molen igen (utav rädsla att falla) befinner du dig i himlen åter igen. Kärlek har krupit sig in i din kropp och gjort dig sårbar. Det har öppnat upp dig och du har släppt in någon i ditt inre vilket innebär att den kan tillföra dig maximal skada. Du har givit honom en del av dig. Han frågade inte ens om det, du serverade ditt hjärta på ett fat till honom. I din illusion kommer ni att vara tillsammans för alltid då ni redan har talat om framtiden och diskuterat vad era barn ska heta. Men en otroligt dum fras som t.ex. "vi passar bättre som vänner" krossar ditt liv i miljoner skarpa glasbitar som sticker rakt i ditt hjärta.

Du gråter dig igenom nätterna och kämpar dig igenom dagarna. Du bränner foton och stryker alla datum i kalendern. Du skrattar, ler, älskar och hatar allt på samma gång. Inom dig råder det ett fullbordat kaos. Det gör ont! Och det är inte endast i din fantasi. Det gör ont i ditt hjärta. Det gör ont i din hjärna. Det är en själs-smärta, en kropps-smärta... En riktig tar-sig-in-i-dig-och-river-upp-dig-inifrån-smärta!... INGENTING borde kunna göra det mot dig, särskilt inte kärleken!