"Ångest", har ni någonsin stannat upp och reflekterat över det ordet? Jag har, det är en känsla som får dig att känna en klump i magen av olika orsaker. Har ni någonsin försökt smaka på ordet? Jag har, den har smaken av den allra suraste citronen eller den bittraste limen. Många av oss har någon gång i livet kännt ångest...

Beslutsångest för att vi inte vet vilken tröja vi ska köpa för att vi har bara råd till en.
Pluggångest då vi två dagar innan tetan/provet kommer på att vi har latat oss hela veckan när vi egentligen borde ha pluggat och inser att det nu är kört på tentan/provet.
Kärleksångest, då man har gjort något fel mot den man älskar eller den älskade personen lämnat dig, och man ligger vaken nätterna långa och önskar att personen är där.
Men så finns det också det som jag kallar riktig ångest! Den som du inte riktigt kan sätta fingret på och säga "därför har jag ångest". Den som du inte vet hur du skulle förklara för andra eftersom du själv inte riktigt vet vad som är fel, och du vet om att folk hade blivit sura och otåliga om du hade sagt "allt". Den som sveper sig runt dig som en oändlig svart, sotig rök och sedan finner vägen in i dina lugnor och gör så att du inte kan andas. Den som väcker dig mitt i natten och kväver dig till den gränsen att du känner att du inte orkar mer. Och när den inser att den har vunnit, att du har kapitulerat, så stryper den åt ännu mer (något som du inte visste var möjligt) och gör så att du vill gråta och skrika efter hjälp men den tillåter inte dina tårar att falla och gör dig helt stum och förlamad så att du varken kan kalla på eller gå och hämta hjälp.

Beslutsånget är lätt att lösa, antingen bestämmer vi oss för att köpa den enda tröjan eller så köper vi helt enkelt ingen alls. Pluggångest är inte världens undergång eftersom man alltid kan plugga till och klara omtentan eller omprovet. Kärleksångest kan till en början kännas som världens undergång men snabbt inser man att personen som lämnade dig inte var den rätta och att det finns någon annan, någon bättre, som väntar på dig där ute. Men riktig ångest, den som äter dig inifrån, låter dig inte sova eller äta. Den riktiga ångesten som gör sig påmind exakt i de situationer som du önskar att den skulle hålla sig borta. Den riktiga ångesten som inte tillåter dig att kalla på hjälp och tvingar dig att isolera dig inom dig själv. Hur får man den att släppa kramptaget om en? Vad gör man åt den? Hur får man den att försvinna?