Lögner och svek framkallar de två värsta känslorna som existerar i en människas kropp: smärta och besvikelse. När det dessutom händer gång på gång så går det inte längre att säga att det gör ont att man är besviken för att människor ska förstå. Istället måste man illustrera det, och jag personligen liknar det vid att vara fast i en bottenlös brunn.

 

Tänk dig att du står och tittar ner i en brunn och precis när du ska slänga ner ditt mynt för att önska att det kommer att vara ni två för alltid och att han snart ska sätta en ring på ditt finger så får du reda på den allra första lögnen som slår så hårt i ditt hjärta att du tappar balansen och faller ner i brunnen. Du plaskar och simmar i det iskalla vattnet, som snabbt bedövar din kropp, och skriker allt vad du kan på hjälp men den som hela tiden påstått att han älskat dig kommer inte till din räddning utan helt enkelt lämnar dig där att kvävas och bedövas av ångesten som han har orsakat.

 

Efter ett tag kommer du över smärtan och väljer att förlåta personen som har svikit dig. Därmed blir din kropp nu van vid det kalla vattnet och istället för att plaska runt i det hittar du ett sätt att flyta på det. Du litar inte tillräckligt på honom för att ta hans hand och låta honom dra dig ut brunnen utan du stannar kvar i det kalla vattnet men låter solen lysa på ditt ansikte. Och precis när värmen har värmt upp vattnet och du börjar känna en liten trygghet i ditt förhållande igen så kommer nästa svek, nästa besvikelse, och det känns som att något grabbar tag om dina ben och drar dig under vatten igen. Smärtan är så stark att du inte längre kan se men ändå kämpar du med allt som du har för att ta dig upp till ytan så att du inte kvävs av smärta och besvikelse.

 

Någonstans i ditt hjärta hoppas du på allting kommer att bli bra men det tar inte lång tid innan ännu ett svek är på väg och du dras ner mot botten av brunnen igen. Du är nu så avtrubbad att du inte längre ser någon mening med att försöka kämpa dig upp till ytan, istället väntar du på nästa svek och nästa besvikelse och de kommer om och om igen. För varje gång så drar de dig längre ner i brunnen och du väntar på den dagen då du helt enkelt kommer att nå botten. Men i och med att sveken aldrig tar slut så plaskar du runt i det djupa vattnet och håller andan. För att ta dig till ytan och andas ut och hoppas ännu en gång på att saker och ting ska bli bättre är inte längre ett alternativ för dig. När du är beredd på smärtan så gör det helt enkelt mindre ont.

 

Nu när du sitter fast i en situation där ditt liv helt enkelt handlar om att vänta på nästa svek så har du faktiskt ett val. Du kan ta fram den fickkniven som du alltid har i fickan och skära bort det som har grabbat tag om dina ben och håller dig fast under ytan i en värld där allting gör ont. Du kan då simma upp till ytan och låta solen skina på dig. Du kan själv klättra upp till brunnens kant och ta självsäkra steg mot ett liv som du vill leva. Ett liv där du är ensam, men fyllt av glädje. Eller så kan du hålla andan i den bottenlösa brunnen och låta mörkret omsluta dig för alltid. Valet är ditt!

Många gånger, oavsett om jag har talat med nya bekanta eller gamla vänner, så har jag kommit på mig själv att jag rabblar min livshistoria. Ännu fler gånger har jag själv lyssnat då andra har berättat om sitt liv för mig.

Vi delar med oss av våra glädjande studenter så som en rolig fest som vi kommer ihåg eller det allra första kärleksruset som vi erfarade. Vi delar med oss av roliga stunder som t.ex. något citat som vi har hört som har fått oss att skratta eller något roligt skämt som vi nyligen har hört. Vi berättar stolt om våra familjer; om våra föräldrar och vad de utbildar sig till eller jobbar med och om våra syskon; vad de heter och hur gamla de är.

 

Människorna i vår omgivning bildar sin uppfattning om oss utifrån det som vi berättar och det som vi visar upp för dem. De kan uppfatta oss som roliga skojiga om vi skrattar och skojar med dem. De kan uppfatta oss som allvarliga om vi inte bjuder på ett leende och endast pratar om allvarliga saker. Osv.

 

Men det finns allid en sida av oss själva som vi inte visar upp för vår omgivning. Där döljer vi våra mörkaste hemligheter och våra djupaste sorger. Det är helt enkelt saker som vi inte pratar om.

Människor har en tendens att lyssna och döma utifrån det de ser och hör, men de har inte ambitionen att titta bakom fasaden och utforska det som döljer sig bakom leendet; det man finner bland de osagda orden. För det jag inte säger är den mest personliga och viktiga del av min själ, och när du har funnit och accepterat den så har du vunnit en livslång relation med mig. För det jag inte säger kommer min mun aldrig att säga, du kommer helt enkelt att ha kämpat för att få komma mig så pass nära att förstå hela mig inkluderat den mest personliga del som aldrig talas men som alltid finns där och påverkat varenda tanke jag har och varje steg som jag tar.

Har du någonsin känt dig ensam... riktigt ensam... Riktigt, riktigt ensam... Har denna känslan slagit dig när du står ute bland en massa vänner? Har du någonsin, med ett leende på läpparna, pratat och skojat med vänner men inombords känt att du bara vill ligga i din säng och dra täcket över huvudet? Har du någonsin känt dig ensam? Om du har så vill jag välkomna dig till det om jag just nu kallar min vardag!

Ensamhetskänslan... the worst feeling of them all... Den är inte synlig, den går inte att förklara, den gör inte ont.. Den bara är! Den existerar inom dig och äter dig inifrån. Den får dig att stundvis vilja slå sönder allting runt dig.. Sparka, slå, riva.. Och stundvis får den dig att vilja kasta dig på sängen.. Trycka ansiktet ner i kudden och låta den absorbera dina tårar.. Bara gråta, gråta och gråta tills du till sist somnar in av ren utmattning.

Ja, du somnar och under de få timmarna som du befinner dig i drömmarnas land känner du inte att du är ensam. Drömmarnas land är det enda stället där du får ro; en liten stund då du inte känner dig hjälpls, en tillfällig lycka. Ja, en tillfällig lycka eftersom det bara är en tidsfråga innan du vaknar upp till den grymma verkligheten. En verklighet där du känner dig ensam. Din första tanke på morgonen är att du måste till jobbet/skolan/utfärda ärenden... Beroende på ditt känslomässiga tillstånd just idag så kan dagens aktiviteter antingen bli det bästa som kan hända dig eller din värsta mardröm. Det bästa som kan hända dig eftersom att vara runt folk, just idag, kan få dig att känna dig mindre ensam. Människorna runt dig ger dig en tillfällig tröst. Men att vara runt människor en dag då du vill stänga in dig i huset och stänga av mobilen tär mycket på krafterna. Det är en sådan energibov att du är alldeles utmattad när du kommer hem.

Så det här med att känna sig ensam är ett oförklarligt fenomen. Det går inte att sätta ord på det, man kan bara känna det. Men om du har tur så har du någon människa i ditt liv som får dig att känna dig mindre ensam. Och om du är den tursammaste människan på denna jord så kommer personen i fråga att sträcka ut en hjälpande hand, vara där för dig när du behöver den och vaka över varje steg som du tar tills du lär dig att, åter igen, gå rakt; tills du inte länge vinglar dig fram i din tillvaro. If you are lucky that person will make your alone feel less lonely!

Hon satt på sin säng och stirrade rakt ut i tomma intet. Hon stirrade mer. Lite till och liiiite till tills hon själv insåg att hon bara hade stirrat rakt ut i flera timmar. Ljuset i hennes rum var inte starkt, det var tillräckligt ljust så att man kunde se men tillräckligt mörkt för att man fick anstränga ögonen för att titta. Det var i detta perfekt dämpade ljuset som hon brukade ligga och mysa med honom. De brukade kunna sitta och prata i flera timmar om allt och ingenting. De brukade ligga och bara kramas med känslan av att de aldrig ville resa sig från sängen, och att de aldrig skulle få nog av varandra. De lovade varandra, inte bara detta livet, utan även nästa och livet efter det; de lovade varandra evigheten. Hon var så lycklig att hon kända att det enda som hon behövde i livet var honom. Så länge hon hade honom så skulle allting lösa sig.

 

Men nu är det endast ett minne i hennes huvud. Hon vill glömma formen och färgen av hans ögon som hon kunde känna att hon ville drunkna i. Hon vill glömma ljudet av hans röst som sjöng som en kör av ängar de gånger som hon kände sig riktigt nere. Hon vill glömma den alldeles trygga känslan av att vara i hans armar; känslan av att så länge han höll om hennes så skulle ingenting någonsin kunna skada henne. Hon vill glömma glöden som hon kände när deras läppar möttes… Hon vill glömma att han existerar!

 

Men istället tar hon fram dagboken. Boken som hon kunde skriva i timmar. Boken där hon kunde sitta och pyssla med en sida i flera dagar för att fotona på de två och bakgrunden på sidan och snedheten i texten som hon skrev skulle bli alldeles perfekt. Hon gör det som hon har gjort i många nätter nu. Hon öppnar boken och börjar läsa. Hon läser om hur nervös hon var första gången de skulle träffas ensamma, om de underbara känslor som han framkallade i henne, om hans leende som kunde få hela hennes värld att skina… Hon ler för sig själv. Hon tittade på de foton då hon stod bredvid honom. Hon ser den lyckliga gnistan i sina egna ögon. Hon skrattar för dig själv. Men tänker snabbt att den tjej som hon ser på fotona vet hon inte vem det är längre. Det är inte hon. För idag ler hon inte. Idag går hon inte med huvudet högt. Idag är den enda gnistan som finns i hennes ögon de tårar som rinner… Hon slår upp den sista sidan i hennes dag bok. Den som förklarar den fruktansvärda dag då hela hennes värld splittrades i tusen bitar. Den dag då han sa att han hade hittat en annan som gör honom lycklig. Hon gråter för sig själv.

 

Allt detta har hon gjort så många nätter nu att hon själv känner att det är dags att få ett slut på smärtan. Om han inte bryr sig, varför skulle hon? Hon smäller ihop dagboken med tanken om att aldrig öppna den och riva upp smärtan igen och ett löfte om att när allt detta var över så skulle hon aldrig älska igen.

När jag tänker på snö så tänker jag på underbar vitklädda landskap; en vacker syn när man rullar upp persiennerna på en vintermorgon och en längtan att komma ut och bara se mig omkring. Då får jag känslan av att vara 14 år gammal och vill ha snöbollskrig med mina vänner och bara kasta mig ner i snön där den är som djupast och göra en snöängel, lämna ett spår av mi själv tills nästa snö täcker ängeln som ska föreställa mig.

 

Men idag snöade det svart snö, snö som var svart som sot och hur mycket jag än försökte hälla blekningsmedel på den så förblev den bara svart, oförändrad! På endast några timmar hade det snöat så mycket att snön var mer än en och en halv meter hög. Jag stod som förlamad och kollade på snön falla så att den nu står precis under min hals. Några centimeter till och den kommer att börja täcka för min mun, den kommer att sakta fylla min mun och börja kväva mig och fortsätter den att falla så kommer den även att täppa för min näsa så att det blir alldeles omöjligt för mig att andas. Den kommer sakta att kväva mig och göra mig till en svart skulptur som varken kommer att kunna röra sig framåt eller bakåt. Den kommer att göra så att jag varken kommer att se på mitt förflutna eller framtid och för evigt kommer att tvinga mig att vara förstenad i just detta smärtsamma ögonblick. Ett ögonblick som orsakades av en icke genomtänkt handling och några ännu mer icke genomtänkta ord.

 

Men denna snö snöade inte ute på gårdarna eller på skolan, denna snö är inte synbar för ögat (inte ens för mina ögon, denna snö snöade i mitt hjärta och det verkar inte som att den har några planer på att smälta någon gång snart.

 

Vad gör man när förlåt inte är tillräckligt? Vad gör man när man tvivlar på allt runt omkring sig? Vad gör man när överallt man tittar så är det bara svart? Vad gör man..?

På tidiga höst- och vinterdagar kan man uppleva ett fenomen som, trots att jag har upplevt det många gånger och kan förvänta mig det, så fortsätter det att förvåna mig varje gång. Har ni någon gång vaknat och dragit gardinen åt sidan och mötts av en strålande sol ute? Den första, och mest logiska, tanken är att det kommer att bli en varm höst- eller vinterdag, men när man går över tröskeln till yttrerdörren så möts man av en isande kyla.

Jag kan likna dessa dagar med människan. Hur många gånger har man visat ett yttre lugn medan man inombords räknat sekunderna för att man stressat eller inombords känt en stark prestationsångest? Hur många gånger har vi mött någon med en gnista i ögat samtidigt som vi kunde känna tårarna droppa i hjärtat? Hur många gånger har vi visat världen ett strålande leende medan det inom oss rådde ett fullbordat kaos och allt vi egentligen ville var att ligga hemma i vår säng och gråta?

Hur många gånger har vårt kroppsspråk och ansiktsuttryck utstrålat värme medan vårt inre har varit fullständigt isbelagt? Vad är det då för skillnad mellan människan och tidigae höst- och vinterdagar?

"Ångest", har ni någonsin stannat upp och reflekterat över det ordet? Jag har, det är en känsla som får dig att känna en klump i magen av olika orsaker. Har ni någonsin försökt smaka på ordet? Jag har, den har smaken av den allra suraste citronen eller den bittraste limen. Många av oss har någon gång i livet kännt ångest...

Beslutsångest för att vi inte vet vilken tröja vi ska köpa för att vi har bara råd till en.
Pluggångest då vi två dagar innan tetan/provet kommer på att vi har latat oss hela veckan när vi egentligen borde ha pluggat och inser att det nu är kört på tentan/provet.
Kärleksångest, då man har gjort något fel mot den man älskar eller den älskade personen lämnat dig, och man ligger vaken nätterna långa och önskar att personen är där.
Men så finns det också det som jag kallar riktig ångest! Den som du inte riktigt kan sätta fingret på och säga "därför har jag ångest". Den som du inte vet hur du skulle förklara för andra eftersom du själv inte riktigt vet vad som är fel, och du vet om att folk hade blivit sura och otåliga om du hade sagt "allt". Den som sveper sig runt dig som en oändlig svart, sotig rök och sedan finner vägen in i dina lugnor och gör så att du inte kan andas. Den som väcker dig mitt i natten och kväver dig till den gränsen att du känner att du inte orkar mer. Och när den inser att den har vunnit, att du har kapitulerat, så stryper den åt ännu mer (något som du inte visste var möjligt) och gör så att du vill gråta och skrika efter hjälp men den tillåter inte dina tårar att falla och gör dig helt stum och förlamad så att du varken kan kalla på eller gå och hämta hjälp.

Beslutsånget är lätt att lösa, antingen bestämmer vi oss för att köpa den enda tröjan eller så köper vi helt enkelt ingen alls. Pluggångest är inte världens undergång eftersom man alltid kan plugga till och klara omtentan eller omprovet. Kärleksångest kan till en början kännas som världens undergång men snabbt inser man att personen som lämnade dig inte var den rätta och att det finns någon annan, någon bättre, som väntar på dig där ute. Men riktig ångest, den som äter dig inifrån, låter dig inte sova eller äta. Den riktiga ångesten som gör sig påmind exakt i de situationer som du önskar att den skulle hålla sig borta. Den riktiga ångesten som inte tillåter dig att kalla på hjälp och tvingar dig att isolera dig inom dig själv. Hur får man den att släppa kramptaget om en? Vad gör man åt den? Hur får man den att försvinna?

De senaste dagarna har jag suttit och funderat på vad det är en spegel egentligen reflekterar? Och jag har kommit fram till att det finns tre olika sorters speglar:

1) Glas-spegeln; spegeln som vi ställer oss framför och som visar oss vårt yttre; vad vi har på oss, om alla våra hårstrån står på rätt plats och hur vi ser ut

2) Människo-spegeln; spegeln som reflekterar hur andra personer så som familj, vänner och även främlingar uppfattar oss.

3) Själv-spegeln; spegeln som ingen kan se men som endast vi själva kan känna, och det är den som reflekterar vårt inre.

 

Hur många gånger har vi stått framför glas-spegeln och inte tyckt om det som vi har sett? Hur många gånger har vi tänkt att vi har för många finnar, är för tjocka eller fula… Ja, listan kan göras oändlig. Hur många gånger har vi dömt oss själva på det sättet? Men det har även funnits tider då vi har stått framför spegeln med lite smink i en snygg outfit och älskat det som vi har sett. Hur kommer det att vi stundvis kan döma det som vi ser i glas-spegeln och en stund senare älska det? Det är trots allt samma person som har stått framför den båda gångerna.

 

Hur många gånger har vi gått förbi en människa och dömt den pågrund av dess kläder och beteende? Måste en man som går runt i kostym mitt på dagen vara VD för ett företag? Hur många gånger har vi dock tänkt på hur andra människor uppfattar oss? Vad säger det om mig när jag går på stan i jeans och t-shirt, och vilket budskap förmedlar det om mig när jag nästa dag går ut i en känning?

 

Hur många gånger har vi känt otrolig glädje då livet har gett oss orsaker att le, och en sekund senare på grund av ett fel ord eller ett meddelande som vi inte vill få så har vår glädje, likt en vas som åkt i golvet, splittrats i miljontals bitar? Hur många gånger har vi då känt oss nere och känt att ingen förstår?

 

Hur många gånger har vi trots att vi har mått skit tvingat fram ett leende så att människo-spegeln har uppfattat oss som lyckliga? Hur många gånger har vi stått framför glas-spegeln och avskytt det vi har sett men när vi har gått ut så har människo-spegeln sagt till oss att vi är vackra? Hur många gånger har dessa tre olika speglarna samtidigt sagt tre olika saker om oss?

 

När man tänker på det på detta sätt så kan livet kännas meningslöst eftersom det vi tänker, gör och hur andra uppfattar det inte stämmer överens. Man kan lätt sätta sig och tänka på vad meningen med livet är eftersom allting känns så falskt. Visst är meningen med livet ibland en gåta, och då jag har fått frågan om vad jag anser att meningen med livet är så har jag aldrig haft ett svar. Men jag har äntligen funnit mitt svar; Jag har kommit fram till att man har funnit meningen med livet när dessa tre speglar reflekterar samma sak.

Till alla som skrattade åt mig, tack!.. Utan er hade jag inte gråtit eller lärt mig konsten att gråta. Jag har inte lärt mig att tårar är det mest dyrbara som existerar inom oss och att de kan uttrycka både glädje och sorg. Utan er hade jag inte lärt mig att tårar ibland kan vara våra bästa vänner; då vi vill bli lämnade i fred så finns de alltid där att hålla oss sällskap.

 

Till alla som inte kunde älska mig, tack!.. Utan er hade jag aldrig vetat vad äkta kärlek är. Jag hade inte vetat hur et känns att ge hela sitt hjärta och sig själv till någon utan att förvänta sig någonting tillbaka av den enkla anledningen att jag älskar den personen.

 

Till alla som har sårat mina känslor, tack!.. Utan er hade jag inte vetat att jag har dem. Jag hade inte lärt mig att känslor, bra som dåliga, är en del av livet och att vi alla måste känna dem. Jag hade inte vetat att känslorna ibland kan styra vår hjärna till att fatta beslut som varje normal person skulle ifrågasätta och jag hade inte vetat att känslor är just det som gör att vi känner att vi är vid liv.

 

Till alla som har lämnat mig, tack!.. Utan er hade jag inte funnit mig själv. Sekunden ni bestämde er för att klampa ut ur mitt liv så förstod jag att det skulle göra ont ett tag, men också att efter en kort tid så skulle min inre styrka nå en helt ny nivå. Och hade ni inte lämnat mig så hade jag aldrig vetat att jag klarar mig själv.

 

Men till alla som sa till mig att jag inte skulle lyckas i livet, er vill jag tacka allra mest!!.. För utan er hade jag inte ens försökt!

 

And look at me now.. Standing tall, men ett självförtroende som jag är medveten om glänser om mig och en stryka som aldrig kan tas ifrån mig. Så åter igen vill jag tacka er allihop för att ni har hjälpt mig att bli en människa med en sådan glimt i ögat, att när jag ställer mig framför spegeln så är jag stolt över det som jag ser.

Har du någonsin tänkt på hur konstigt det är att när människor ibland kommer in i våra liv så vet vi med en gång om att det är menat om att de ska vara där… Vi vet inte varför men vi är säkra på att de finns i det för att tjäna ett syfte; för att lära oss en läxa eller hjälpa oss att förstå vem vi är idag eller skapa oss till den personen som vi är menade att vara. Vi vet aldrig vem dessa människor är men i ögonblicket då våra blickar möts så vet vi att från denna stund så kommer någonting att förändras; denna person kommer att påverka vårt liv på något sätt – gott eller ont.

 

Ibland händer det saker i våra liv som, just i det tillfället då de händer, verkar hemska, outhärdligt smärtsamma och/eller orättvisa… Men då du ser tillbaka på det som har hänt några år efteråt så inser du att om du inte hade kommit över dessa hinder på vägen så skulle du inte ha förstått din potential; du skulle inte förstå hur mycket du egentligen klarar av och hur mycket du kan lära dig även av de hemskaste av alla erfarenheter. När du står där alldeles ensam i mörkret med smärtan så sätts både din mentala och känslomässiga styrka på prov, och när du hittat vägen ut ur den mörka tunneln så ser du tillbaka på den mörka perioden och inser hur mycket starkare du är nu.

 

När du står där i de mörkaste av alla stunder så är det också viktigt att komma ihåg att allting änder för en orsak; ingenting händer av en slump eller för att du helt enkelt har råkat ha turen på din sida. Sjukdom, kärlek, förlorade ögonblick av äkta lycka och enstaka moment av klanthet eller dumhet; både det goda och det onda är till för att testa gränser på vår själ. Utan dessa utmaningar, som tar sig formen i både lycka och lidande, så skulle våra liv vara raka som perfekt lagda asfaltvägar utan hål och gropar: vägar som med säkerhet leder raka vägen ut till ingenstans och utan utmaningar så hade våra liv varit oerhört tråkiga och meningslösa.

 

Om någon sårar dig, gör dig besviken eller bryter ditt hjärta förlåt den för de har, i sekunden de bröt ditt hjärta, lärt dig om att det är viktigt att tänka efter vem du litar på och vem du öppnar ditt hjärta för. Om någon bryr sig om dig och älskar dig, älska den tillbaka, inte endast för att de älskar dig utan för att de lär att dig öppna ditt hjärta för kärlek och dina ögon för att det är de små sakerna i livet som är de viktigaste och verkligen betyder något.

 

Lev ditt liv på så sätt att varje ögonblick av det blir viktigt när du ser tillbaka på det några år från idag. Uppskatta precis allting som du har, och ta inget för givet, för att imorgon kan det vara borta och du får kanske aldrig uppleva det igen. Prata med människor som du aldrig har pratat med innan och lyssna verkligen på vad de säger för att du kan lära dig saker som du aldrig hade fått veta annars.

 

Tillåt dig själv att bli kär, bryt dig loss från dåliga (o)vanor och sikta alltid högt. Låt aldrig någon trycka ner dig, håll ditt huvud högt och låt aldrig någon säga till dig att du inte kan göra något för du KAN uppfylla dina drömmar, även de som alla skrattar åt. Säg till sig själv, och tro på, att du är en underbar individ, för om du inte tror på dig själv så kommer ingen annan att göra det heller.

 

Efter detta så tror jag att du har en bild i huvudet av dig själv och hur du vill att ditt liv ska se ut. Bra! Gå nu och lev livet som du drömmer om, för om du vågar drömma om det så vågar du också att göra det. Och glöm inte att om någon, någonsin skulle vilja sätta fällben på dig och säger till dig att du inte kan göra någonting, allt du behöver göra är se de avundsjuka personerna djupt i ögonen, säga ”watch me” och gå därifrån, för de personer som försöker sätta hinder för dig på vägen till dina drömmar, är personer som inte förtjänar att finnas i ditt liv.

På natten när hon ska lägga sig rinner floder v tårar nerför hennes kinder, och hon ser inget hopp om att hon någonsin ska klara av att stoppa dem. Men så gör hon så som hon har gjort många nätter tidigare, hon börjar ljuga för sig själv. Hon ser framåt, en dag långt bort från idag, bortom den mörka period av smärta som hon befinner sig i. Då ser hon sig själv som en stark kvinna med man och två barn; ett lyckligt slut helt enkelt. Tårarna börjar sakta att avta och hon fortsätter med sina lögner. Hon ser ett vitmålat staket utanför sin lagom stora enplansvilla med rosor vid rabatterna. Hon ser en stor gräsmatta där barnen springer och leker... Sakta glider hon in i en fridfull sömn. Men så fort hon slår upp ögonen på morgonen så är känslan tillbaka. Den där känslan då hon ångrar dagen innan den ens har börjat. Det kan inte vara lätt att vakna på morgonen när du vet om att du fick ljuga dig själv till sömns natten innan.

Hon försöker ta ett djupt andetag men det var längesen hon klarade av att göra det, luften fastnar halvvägs och pressas ut igen i en ofullständig suck. Lika ofullständig som hennes liv har blivit. I en kamp mot tårarna reser hon på sig och sätter den ena foten i golvet. "Japp, golvet är lika kallt som igår - ingenting har ändrats", tänker hon besviket. Varje natt ber hon om ett tecken, oavsett hur litet, att morgonen därefter ska visa att morgondagen kommer att bli en bättre dag.. men förgäves! Hon skjuter undan alla känslor och söker inom sig själv tills hon hittar roboten, den som kommer att ta henne genom ännu en dag. Det var roboten som gick upp och åt frukost, tog på sig kläderna, borstdea tänderna, bäddade sängen, packade skolväskan och till sist ställde sig framför sminkspegeln.

Det var dags för roboten att förvandla detta dystra, hjärtekrossande ansiktsuttryck till en skinande glad flicka. Roboten började med att applicera foundation för att ge färg åt hennes bleka och allt för matta hy som är konsekvensen att hennes hjärtesorg och de oräkneligt många tårarna som hon har gråtit. Vidare går roboten med att lägga på lite rouge så att hon får rosiga kinder som gör att folk inte kommer att förstå att hon inte känner någonting inuti och att hon faktiskt överhuvudtaget inte rodnar när någon ger henne en komplimang. För att den svarta färgen under ögonen inte ska vara så synlig lägger roboten på kajalpenna både ovanför och under fransarna, för i kontrast till den bläcksvarta pennan så är de mörka påsarna under ögonen knappt märkbara. Avslutningsvis förlänger roboten hennes fransar med mascara som bättre döljer den livlösa blicken i hennes ögon. Roboten tar upp skolväskan tittar in i spegeln och ger sig på ett falskt leende. Det tar fyra falska leenden tills roboten hittar det som är minst genomskinligt och öppnar dörren för att möta en skinande sol på himlen.

"Vilken ironi", tänker hon. Solen skiner för fullt på himlen medan hennes egen värld är täckt av mörker och regn, stormar av regn som kommer från hennes ögon. Då hon ser skolan stannar hon upp för ett tag och upprepar åter och åter igen i sitt huvud att hon är lycklig. Då detta blir en omöjlig uppgift låter hon roboten ta över henne igen. Roboten tar sig till skolan och blir direkt påhoppad av kompisar, men då roboten ser kompisarna komma så pressar den fram en tår och snabbt tar den tillbaka för att få lite mer glans i sina ögon, så att övertygelsen blir lite bättre.. Ännu en skoldag har blivit avklarad och med ännu en ursäkt om varför hon inte kan följa med på fika går roboten raka vägen hem. Sekunden benen går över tröskeln försvinner roboten och det är endast den lilla flickan kvar igen. Lättad över att ännu en gång ha lurat alla om att hon mår bra, men samtidigt förkrossad över att ingen lyckas se igenom hennes mask. "Alla har de sina egna lyckliga liv att leva, varför skulle någon bry sig om min smärta?", tänkte hon. Hon kastar skolväskan i hörnet och slänger sig på sängen och säger tyst för sig själv: "Söta leenden och lite smink kan gömma så mycket dessa dagar"!

Det kommer dagar då du känner att hela världen är mot dig, då du öppnar ögonen på morgonen och liggandes i din säng undrar om det finns någon mening med att gå upp. En dag när du vaknar och de varma känslor som du känner försvinner och ersätts med tomhet och ensamhet, och när ditt varma hjärta som igår, känns det som i alla fall, hade plats för så mycket kärlek plötsligt fryser till is.. Då börjar du känna att dina älskades liv hade varit så mycket bättre om du helt enkelt inte existerade! Denna tanke slog mig nyligen och efter noga övervägande så har jag insett att jag aldrig kommer att ens tänka den tanken igen.

I ett desperat försök att bli kvitt negativa tankar försökte jag hitta positiva saker/känslor som jag har tillfört i människors liv. Först, eftersom jag var fast i mina negativa tankar, verkade detta som att leta efter en nål i en höstack. Men sen så poppade ett namn upp i mitt huvud, en person som egentligen alltid skiner som en sol i mitt liv även när mitt inre känns svart som natten; en person som får mig att skratta när jag själv tror att jag aldrig kommer att le igen.. Min bästa vän! Jag tänkte på henne.. Jag tänkte på alla nätter som vi har suttit uppe till tre på morgonen när vi bara behövt prata, jag tänkte på alla samtal då det har funnits flera tusen mil mellan oss och uppslukad av dessa tankar insåg jag också att jag har varit en hjälpande hand i hennes tillvaro.

Vidare tänkte jag på min familj. Som alltid, när man är fast i en ond cirkel, så är det svårt att hitta positiva saker att fokusera på.. Men jag tänkte på min älskade mamma. Jag tänkte på att om jag inte hade funnits så hade hon endast haft två män i sitt liv och blivit berövad chansen att älska en dotter som endast en mor kan älska henne och skapa ett sådant förhållande som endast en mor och dotter kan ha. Och hur hade min pappas liv sett ut om jag hade försvunnit idag? Vårt hus hade varit så tyst och ekot av tystnaden hade varit öronbedövande högt (det är jag som är den höjludda i familjen).

Jag tänkte på alla andra personer som ringer till mig när de behöver råd och stöd eller helt enkelt en hand att hålla eller en axel att gråta på. Jag tänker på de personer, som om jag inte hade funnits, inte hade haft någon att vända sig till då jag är deras ljus i mörkret precis som Ajla är i mitt!

När man går till sängs med negativa tankar och negativ energi så är det oundvikligt att ett monster kommer att jaga dig eller att en mörk skugga kommer att stå i din tröskel i dina drömmar, eller rättare sagt mardömmar. Det är lätt hänt att du slänger upp händerna och ger upp och säger att du inte orkar mer. När allting i livet börjar gå fel och du tänker att världen hade mått mycket bättre av om du inte existerade så försök se förbi allt det svåra och du kommer att inse att det finns personer i ditt liv som inte hade vetat hur de skulle leva utan dig!

Men om det nu, Gud förbjude, skulle hända att jag för för någon orsak inte vaknar imorgon så vill jag bli ihågkommen som den helt vanliga tjejen som när hon älskade så älskade hon med varenda en liten bit av sitt hjärta. Jag vill bli ihågkommen som tjejen som har blivit sårad och fått sitt hjärta krossat i så många bitar att det har varit bortom all hopp av reparation. Jag vill bli ihågkommen som tjejen som har gråtit tårar som alla ihoplagda hade varit tillräckliga för att dränka hela världen. Och jag vill bli ihågkommen som tjejen som trots allt detta hade ett hopp om och en plats i sitt hjärta för ett lyckligt slut.

I brist på annat att göra bestämde jag mig för att städa huset denna eftermiddag.. Det blev inte mycket av den städningen. Först kom jag ner till köket och tog mig en titt omkring, allting verkade vara på sin plats; disken behövde inte diskas, bordet behövde inte städas, till och med vasken behövde inte rengöras. Jag gav mig vidare till nästa projekt: vardagsrummet. Men även där fann jag att dammen behövde inte dammas, smutsen behövde inte dammsugas, till och med gardinerna behövde inte bytas. Lite irriterad gick jag till det ställe där jag vet att det alltid behövde rengöras. Med munnen hängande nästan till golvet insåg jag att i badrummet behövde inte toalettstolen rengöras, plattorna behövde inte poleras, till och med shampona behövde inte ordnas.


Halvt besviken la jag mig på sängen och stirrade upp i taket, precis som jag alltid gör då jag behöver tänka. Mina tankar omvandlades snabbt till fakta då jag, med en klump i min mage, insåg att det inte är det fysiska som behöver ordning; det är mitt inre som behöver redas ut lite. Min tillit behöver ersättas och mitt hjärta behöver fixas!

Har ni någonsin funderat på det där med kärlek? Visst är det hemskt? Periodvis kan du vara såååå lycklig att du, hur mycket du än försöker, inte kan radera det fåniga leendet från dina läppar. Du flyger uppe bland molnen och har inga planer på att någonsin komma ner på jorden. Men plötsligt klipps dina vingar av och du faller pladask ner till marken, till den grymma verkligheten, och det känns som att du aldrig kommer att resa dig upp igen. När du inte orkar tycka synd om dig själv längre och har fått nog av smärta så börjar du bygga väggar, bränna broar, du bygger upp en hel armé av odödliga soldater som ska vakta ditt hjärta, och lovar att ingen någonsin kommer att såra dig igen.

MEN, en dag vandrar en helt vanlig person in i ditt liv. Han är inte på något sätt annorlunda från alla andra killar, och sekunden dina ögon ser honom så börjar ditt hjärta att slå fortare. Dina löften om att inte låta någon komma nära dig någonsin igen försvinner upp i rök. Din mur, som tog många sömnlösa nätter och oräkneligt många tårar att bygga, raserar inom loppet av en halv sekund. Och fortare än kvickt bygger du en bro från din brända gräsmatta till hans blomstrande äng. Han gör något riktigt dumt en dag som t.ex. kysser dig och ditt liv är inte ditt eget längre.

Det fånga grinet finner vägen tillbaka till dina läppar, och trots att du dyrt och heligt hade svurit att du aldrig skulle sväva i molen igen (utav rädsla att falla) befinner du dig i himlen åter igen. Kärlek har krupit sig in i din kropp och gjort dig sårbar. Det har öppnat upp dig och du har släppt in någon i ditt inre vilket innebär att den kan tillföra dig maximal skada. Du har givit honom en del av dig. Han frågade inte ens om det, du serverade ditt hjärta på ett fat till honom. I din illusion kommer ni att vara tillsammans för alltid då ni redan har talat om framtiden och diskuterat vad era barn ska heta. Men en otroligt dum fras som t.ex. "vi passar bättre som vänner" krossar ditt liv i miljoner skarpa glasbitar som sticker rakt i ditt hjärta.

Du gråter dig igenom nätterna och kämpar dig igenom dagarna. Du bränner foton och stryker alla datum i kalendern. Du skrattar, ler, älskar och hatar allt på samma gång. Inom dig råder det ett fullbordat kaos. Det gör ont! Och det är inte endast i din fantasi. Det gör ont i ditt hjärta. Det gör ont i din hjärna. Det är en själs-smärta, en kropps-smärta... En riktig tar-sig-in-i-dig-och-river-upp-dig-inifrån-smärta!... INGENTING borde kunna göra det mot dig, särskilt inte kärleken!